Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Danny Boyle
Skådespelare: Jodie Comer, Aaron Taylor-Johnson, Ralph Fiennes, Alfie Williams, Haley Flaherty
Premiär: 2025-06-18
Betyg: 3
2002 – alltså för 23 år sedan och inte 28 – hade Danny Boyles zombiefilm 28 dagar senare, med manus av Alex Garland, premiär. Jag har inte sett om den sedan dess och jag minns inte speciellt mycket av den. Inte mer än att jag tyckte att filmen var ful som stryk med sitt billiga videofoto, detta var förstås ett konstnärligt grepp, men filmen såg ut som fan på stor duk. Det var inte jag som recenserade den i NST/HD, men min kollega skrev något om att zombieapokalypsen såg lite mindre apokalyptisk ut med denna look. Men – alla andra verkade älska filmen.
2007 kom uppföljaren 28 veckor senare, denna gång i regi av Juan Carlos Fresnadillo, som nu senast gjorde Damsel för Netflix. Alex Garland stod inte för manus. Jag minns inget av denna film heller, men den såg i alla fall ut som en riktig film och den innehöll en frän scen med helikopter som använde rotorbladen på ett kreativt sätt.
Nu kommer alltså en tredje film i serien, och den här gången är både Danny Boyle och Alex Garland tillbaka, dessutom är den första filmens huvudrollsinnehavare, Cillian Murphy, en av producenterna. Till skillnad från de första filmerna har den här inte fått en svensk titel. Man kan fråga sig varför.
28 Years Later fick mig att klia mig i huvudet. Jag blev lite konfunderad. Vad tyckte jag om den här? Tyckte jag om den? Tyckte jag inte om den?
Smittande attackerar vettskrämda barn
Filmen inleds verkligen jättebra: några vettskrämda barn sitter framför en TV och tittar på Teletubbies. Jag förstår att ungarna är rädda – Teletubbies är ett bisarrt och obehagligt TV-program. Jag har förvisso aldrig sett med än korta klipp ur programmet, men det räcker. Dock är det inte programmet barnen är rädda för – året är 2002 och ”raseriviruset” härjar vilt. Plötsligt attackerar smittade människor huset barnen sitter i, bindgalna, mordiska människor, låt oss kalla dem zombies för enkelhetens skull. Alla i huset dödas utom lille Jamie.
Mandomsprov på zombiefierat fastland
Sedan har det gått 28 år och Jamie har vuxit upp till Aaron Taylor-Johnson, vars hustru Isla (Jodie Comer) är sjuk – ingen vet vad det är för fel på henne. Jamie och Isla har sonen Spike, spelad av 14-årige Alfie Williams. De överlevande människorna bor nu på öar, medan fastlandet befolkas av olika typer av zombies. Den här familjen bor på en ö i Skottland, den är omgiven av tidvatten och de gömmer sig bakom barrikader – byn ser lite grann ut som det där samhället i The Road Warrior.
Jamie beslutar sig för att ta med sig Spike till fastlandet för att lära honom skjuta zombies, något man gör med pilbåge. Spike är nu mogen för detta, tycker Jamie. Jakten är ett mandomsprov. Så, de tar sig över till fastlandet. Där går det inte riktigt som planerat och de två måste fly – men detta hindrar inte Jamie från att skryta om sin modige son. Det bråkas mycket. Jamie vill vara en hårding. Det vill inte Spike.
Spike får reda på att det bor en doktor, dr Kelson (Ralph Fiennes), på fastlandet, en riktig doktor. Han anses vara galen, men Spike tänker att Kelson kanske kan undersöka Isla och komma fram till vad det är för fel på henne. Spike och Isla lyckas smita från ön när ingen ser. Vandringen över fastlandet blir förstås farlig och blodig.
Nakna, skitiga zombier
28 Years Later känns som en märklig blandning av zombiefilm, Mad Max och socialrealistiskt drama. Livet på ön är till större delen grått och trist, de lever lantliv, deras bostäder är gråa, människorna är gråa. Diskbänksrealism med zombies och splatter. På fastlandet, däremot, finns grönskande ängar, skogar och färgglada blommor.
Splatter finns det en hel del av, åtminstone fram till att de hittar dr Kelson, då filmen tappar tempo, och jag kom att tänka på Apocalypse Now och sista akten där de hittar överste Kurtz. Den här gången ser zombierna ut ungefär som kannibalerna i en italiensk kannibalfilm. De är nakna, skitiga och ger intryck av att leva något slags aningen organiserat zombieliv i skogen.
Ett återkommande grepp är att Boyle låter frysa bilden en sekund när zombierna träffas av pilar i huvudet och blodet stänker mot kameran. Detta sker nog under samtliga actionscener. Ett annat grepp Doyle kör med, är att klippa in korta snuttar ur gamla riddarfilmer.
Ingen plan eller baktanke
Plötsligt dyker det upp en patrull svenska soldater som pratar svenska. En av dem spelas av Edvin Ryding och han gör sällskap med Spike och Isla en stund.
Jag förstår inte varför öborna då och då tar sig över till fastlandet för att döda zombies. Detta verkar inte fylla någon annan funktion än att de ska få döda zombies. Det finns ingen plan eller baktanke, de försöker inte rensa upp områden så att de blir zombiefria, så att öborna så smått kan flytta tillbaka till fastlandet.
Uttjatat med zombiefilm
Som helhet är väl 28 Years Later okej, den är väl halvhyfsad. Bitvis är den lite rolig. Bitvis är den rätt bra. Bitvis är den besynnerligt småtråkig. Men att jag tycker så beror nog på att jag är rätt trött på den här genren. Zombiefilm är inte speciellt kul längre, det är uttjatat. Jag ser mer än gärna om zombiefilmer från början av 80-talet av Lucio Fulci och de andra italienarna, men det mesta i genren, i synnerhet det som kommit de senaste 30 åren, är rätt trist och ointressant.
Den här filmen slutar förresten med en rätt flängd scen, det är nästan så att jag önskar att hela filmen vore som slutet.
Jag gillade de tjocka, krälande zombierna som äter daggmaskar.
