Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Mufasa: The Lion King
Regi: Barry Jenkins
Originalröster: Aaron Pierre, Kelvin Harrisson Jr., Tiffany Boone, Billy Eichner, Seth Rogen
Svenska röster: John Alexander Eriksson, Alexander Ferrer, Minou Deilert, Björn Gustafsson, Linus Eklund Adolphsson
Land: USA, Kanada
År: 2024
Genre: Animation, Äventyr, Drama, Familj, Musikal
Längd: 118 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: Disney/SF
Betyg: 2
Ett gäng små djur lajvar Sagan om ringen. Mufasa är en riktig torrboll som liten pälsboll. Och lejon behöver inte äta när de är hungriga, det räcker att de sjunger smäktande kärleksballader. Välkomna till Disneys senaste prequel – Mufasa: Lejonkungen.
De går och går och går … Genom gräs och grus och snö. På väg mot det förlovade landet. Nej, det är inte Moses och hans anhang (det kunde ha varit det). Det är inte ens Gandalf och hans anhang (det kunde ha varit det). Det är ett gäng djur som … ja, vad gör de? Lajvar de Sagan om ringen? Med Rafiki som Gandalf och berättare? Vem är hjältemodige konungen Aragon och vem är förrädaren Boromir som blir förblindad av falska konungalöften? Ja, det krävs inget geni för att direkt se – och höra – att Mufasa, som pratar amerikansk engelska, ska bli hjälten, medan Taka, som pratar med brittisk accent, kommer att bli Scarface. Hur kan de växa upp i samma familj, i samma land och i samma område? Dialektcoacher må vrida sina händer.
Ambitioner att göra en lejonvariant av Wicked
Ambitionen här är förmodligen att göra en backstory i stil med Wicked, där det visar sig att den goda och den onda häxan (eller det goda och det onda lejonet) en gång i tiden var bästa vänner. Men överallt där Wicked regerar, där abdikerar Mufasa: Lejonkungen.
Historien är överpedagogisk, överdidaktisk och äckligt pekpinneaktig. Mufasa är en sådan genomgod “goody two-shoes” (albeit utan skor) att en klippdocka har mer personlighet. Taka – blivande Scar – är en intressantare karaktär, men med mycket sämre röst och skådespelarförmåga än när Jeremy Irons gjorde rösten. Och tyvärr får han spela andrafiolen till goody-goody lejonet.
Allt ska ha en originstory – till och med en pinne
Allt ska ha en originstory. Lejonklippan ska också ha en (alldeles onödig) originstory, som mest av allt bara är genomfånig. Till och med Rafikis pinne, som han använder som vandringsstav, ska ha en originstory. Inte ens Star Wars har gått så långt i sina överflödiga förklaringar … (det var en gång en mutter som skulle bli viktig för The Millennium Falcon … bla bla bla). Musiken som var svängig och minnesvärd i Lejonkungen är här ljummen och utspädd som hissmusik och gammal överbliven saft.
National Geographic-dokumentär i Uncanny Valley
Och så animeringen. Hello Uncanny Valley. Det ser ut som en National Geographic dokumentär. Samtidigt … lejonen äter aldrig någonting. De har sniffat fram ett byte i snön (verkliga lejon går inte över snögränsen) och … istället för att jaga, och tänk på att de inte har fått mat på flera dagar, så sjunger de en mesig kärlekssång. Som du har glömt bort redan innan den sista tonen har tonat ut. Det kan knappast bli fånigare.
Djuren ser fruktansvärt obehagliga ut. Speciellt de vita lejonen. Och det finns inga bevis alls för att vita lejon skulle vara “ondskefulla” och döda och äta andra lejon. Hyenorna … dem ser vi inte ett spår av. Det här är tydligen En värld full av liv … utan hyenor och andra asätare som rensar upp på savannen. The Circle of Life är ofullständig.
Alla blir hellre uppätna av gula lejon … ?
När djurgänget med Mufasa i spetsen kommer fram till det förlovade landet – och leder dit de ondskefulla vita lejonen – så blir alla djuren så glada att de väljer honom till kung och hjälper honom att besegra de vita lejonen. För att … djuren blir hellre uppätna av gula lejon än av vita lejon? Det här är urbota korkat.
Mufasa och de andra gula lejonen – som vi förväntas heja på – äter ingenting under hela filmen. De bara sjunger en lättförglömlig stump när de är hungriga. Verkliga lejon sover tjugo timmar om dygnet, för att konservera energi, och går sedan upp och äter av sina byten som några i flocken vaktar. Tills det är dags för lejoninnorna att fälla nya byten …
Fabeldjur kan ringa efter hämtpizza
Ritar man människor i djurform – som i Disneys Robin Hood – så kan de samexistera hur självklart som helst. I fablernas värld. Men ser djuren ut som riktiga djur i en National Geographic-film så blir det bara fånigt – vem av sina kompisar ska lejonen äta upp när de blir hungriga? De kan knappast ringa efter hämtpizza som Kalle Anka och Musse Pigg.
För att göra hela anrättningen ännu värre så tyngs allt ner av en ramhandling. Rafiki berättar för lilla Kiara, medan Timon och Pumbaa gör förment komiska inpass om franchising och teateruppsättningar (Lejonkungen har blivit en stor franchise, om någon nu skulle ha missat det) och drar pruttskämt. Filmen går från lite tondöv till totalt tondöv.
Dessutom. I den tecknade versionen av filmserien så har Kiara redan en lillebror. Och Kiara blir ihop med Scars son. Och lillebror lejon tar mer tid på sig än en enda dag för att öppna ögonen … Den här National Geographic dokumentären har verkligen fått mycket om bakfoten. Eller baktassen.
Retcon som gör Mufasa till dubbelidiot
Och sista spiken i kistan: I ett försök till vitsig retcon så är inte Mufasa och Scar bröder, som i den tecknade originalfilmen filmen Lejonkungen. Om de inte var bröder, så faller hela Hamlet-light infallsvinkeln i Lejonkungen.
Dessutom, eftersom allt (enligt den här filmen) redan har hänt på liknande sätt tidigare i Mufasas och Scars barndom, så framstår Mufasa som en idiot när han låter Scar sitta barnvakt för lille Simba i originalfilmen Lejonkungen. Och ännu mer idiot när han tror att Scar kommer att rädda Simba och honom själv från skenande gnuer.
Voilà, så har den här filmen inte bara förstört sig själv många gånger om utan även en av Disneys mest framgångsrika och älskade tecknade originalklassiker av bara farten. Midi-chloriner framstår som ett inspirerat infall i jämförelse.
Förutom att Mufasa är en goody two-shoes så är han alltså också korkad. Det finns de som fått en bättre originstory. Rafikis vandringspinne till exempel.
Vem håller ut till sista balladen?
Säg de småttingar som orkar hålla ut till den sista smäktande balladen. De har gått för att leka något roligare för länge sedan. De har inte samma tålamod som lilla Kiara – fast hon är ju bara animerad i en dator.
Filmen är alldeles för narcissistisk och självreflekterande och verkar mest vara upptagen med att vara imponerad av sig själv och sin Lejonkungen-franchise och sin legacy. Att komma med något för publiken, nej, det är filmen inte intresserad av. Hakuna Matata. Du kan ha det mycket roligare. Och denna prequel i Lejonkungen-land är ett bevis på att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe … och absolut inte i tråk-Rafikis vandringspinne.
