Klicka på bilden, för att se hela bilden
Alla goda saker måste komma till ände. Precis som vanligt. Men redan innan start var förvissningen att festivalens sista dag skulle sluta i dur. Till och med solen lyste symboliskt upp området, men det skadar förstås aldrig om konsertutbudet motsvarar förväntningarna också.
Dagens givna flaggskepp var givetvis Sabaton, ett band som bara fortsätter att väsa. Och vem kunde tro att Black Country Communion någonsin skulle kunna samsas om att turnera med tanke på Joe Bonamassas ständigt lika tidskrävande solokarriär? Inte jag i alla fall¨ Ändå blev det så, och Sweden Rock lyckades påpassligt nog boka dem.
Bitarna föll på plats
Fast långt innan dess före lunchtid sparkade Metalite igång dagen på Blåkläderscenen. Trevligt, tyckte åtminstone jag i egenskap av självklar fan vad gäller kvinnligt frontad melodisk metal. Sedan behöver det väl knappast påpekas att förhandsomdömet inte hade förändrats när allt var över. Stockholmsbandet är och förblir ett piggt tillskott till genren, och kvartetten gjorde ett gediget gig där bitarna överlag föll på plats.
Fyra album in i karriären har de nått en punkt där de rimligen kan ta några nya steg på karriärstegen. Bandet är kompetent och det starka låtmaterialet utgör en god grund att stå på live. Det vimlar av catchy melodier i repertoaren, och i stort sett varenda nummer har hitpotential. Men så är majoriteten av låtarna också i grund och botten pop garnerad med metalarrangemang i powermetalkostym, modell skön light.
Vibbar av ett mindre tungt Amaranthe
Mellan inledande respektive avslutande stjärnlåtarna Diciples of the Stars och avslutande We Bring You the Stars fanns ett gäng lika starka sånger på listan. Typ den något nertonade Cyberdome och Afterlife, en skapelse som onekligen gav vibbar av ett mindre tungt Amaranthe.
Slutligen bör sångerskan Erica Ohlsson få ett omnämnande. Uppfattar att damen ifråga utvecklats både vokalt och scenmässigt sedan sist jag såg bandet. Överhuvudtaget är Metalite modell 2025 ett band som blivit en tämligen tajt enhet, som alltjämt låter spelglädjen skina igenom på ett tilltalande sätt.
Cyhra fortsätter vårda sin inmutade plats
Mer svenskt? Ja, det var då ett som var säkert. Många lokala combos spelade denna dag. Nästa band till riktning var Amaranthe-medgrundaren Jake E:s band Cyhra. Bara sisådär fyra månader hade förflutit sedan giget på Malmöklubben Babel, men bandet fortsätter vårda sin inmutade plats inom modern melodiös metal.
Som sig bör i Jake E:s huvud förstås. Dock är det inte fel att understryka att den uppenbart melodiösa biten är ett något udda inslag när lyriken vänder sig inåt och inte rör sig mellan antingen party eller drakar och demoner samt allt däremellan.
Jämför till exempel med Nothing More, ett annat band som spelat på årets festival. Därmed inte sagt att amerikanernas musik är snårig, men den är knappast så direkt som Cyhras alster. Om ni förstår.
Räckte till utan utanpåverk
Fast hur som helst, Cyhra gjorde ännu ett stark gig. Chosefritt och utan det minsta utanpåverk. Det räckte liksom så. Kanske kände frontmannen själv att det går att förlita sig på styrkan i de tre album som tills vidare finns i bagaget.
Bäst denna tidiga eftermiddag, undrar måhända vän av ordning? Well, rörande Battle from Within och avslutande publikfriaren Out of My Life sätter jag gärna min peng på.
Representativ mix
Ett annat band som utmärkte sig utan att flasha till det var Gotthard. Schweizarna släppte nyligen Stereo Crush, första albumet på fem år, och anlände till Sweden Rock direkt från turnerande på kontinenten.
Med andra ord är sextetten redan varma i kläderna, vilket märktes. Det var gedigna om än inte alls överraskande 75 minuter representativ mix av vad de brukar prestera någonstans mellan AOR och softare hårdrock.
Med övertygelse och trovärdighet
Fast som sagt; det var ett bra gig man bjöds på. Det här är ett band som förtjänar lika stor framgång utanför som innanför det tyska språkområdet. Kan uppskatta den bredd inom de givna ramarna som de uppvisar.
Mellan ösiga Mountain Mama och upptempobagatellen Boom Boom och vidare till en ballad á la Heaven – tänk imaginär topp 5-potential på Billboardlistan 1987 – är spannet hyfsat stort, men combon avverkade alltIhopa med både övertygelse och trovärdighet.
I god (sång)form och den funky basen i ordning
Så över till avdelningen supergrupper. Att Black Country Communion är en av de mest omtalade och omhuldade det senaste decenniet råder det knappast någon tvekan om. Däremot har det alltså varit tunt med livespelandet trots fem albumsläpp.
Men nu var det alltså dags, och ärligt talat visste jag inte vad som kunde förväntas. Men se där, Glenn Hughes visade sig både vara i god (sång))form och ha den funky basen i ordning. För att inte tala om att vara på ett sprutande humör. De stora leendena och “I love you”-kommentarerna avlöste varandra mellan sånginsatserna.
För övrigt kunde det förstås inte bli annat än bra. Med folk som gitarristen Joe Bonamassa, klaviaturgurun Derek Sherinian och skinnplågaren Jason Bonham i laguppställningen bör resultatet vara givet. Då har man rätt att kräva leverans av godset. Vilket också skedde denna sista festivalkväll.
Genuint roligt på scen
Att uppbåda spelglädje är emellertid en helt annan sak, men kvartetten verkade tycka det var genuint roligt att stå på scen, och då kom tydligen finessrikedomen på köpet. Inledande Sway med sitt klistriga riff satte tonen medan annat som melankoliska balladen Cold, klaviaturpräglade Stay Free och avslutande Black Country lät öset ta plats på bästa bluespräglade hårdrocksvis.
Trummis på stridsvagn sexton meter upp
Så blev det slutligen dags för festivalens mest storslagna, dyraste och mest kaloririka show för året. Med krigsupplysande förtecken, bör tilläggas. Det handlar förstås om Sabaton. Nio år efter det senaste framträdandet på Sweden Rock är de större än någonsin, och det märks på upplägget.
Eller vad sägs om en stridsvagn med trummisen Hannes Van Dahl som kan hissas upp sexton meter upp i luften för bästa effekt. Eller en ytterst häftig ljusshow, som måste ha varit den bästa som skådats på länge. Eller en orgie i pyrotekniskt bombardemang både ljudmässigt och visuellt, som antydde att bandet är ute efter att konkurrera med Kiss och Rammstein. För det är ju på den nivån kvintetten spelar i numera. Åtminstone nästan.
Örhängen som på ett pärlband
Inledningen satte föga förvånande tonen. Vi talar full fart framåt med idel favoriter från den numera rätt ansenliga sångkatalogen. Ghost Division fick inleda. Därefter följde örhängena som på ett pärlband, däribland The Last Stand, starka Fields of Verdun, och lite längre fram Bismarck taktfast riffiga Carolus Rex – givetvis på svenska såhär på Sweden Rock.
Samtidigt var det givet att det blixtrade och dundrade överallt på och runt om scenen, och man undrade onekligen hur mycket pengar som gick upp i rök under den sisådär hundra minuter långa showen.
Pyrotekniskt inferno
Balladen En värld i krig utgjorde slutligen välbehövlig andhämtning av det storslagna slaget när klimax började närma sig innan det brakade loss igen med Primo Viktoria, folkmetaldoftande Swedish Pagans och To Hell and Back.
Allt ackompanjerat av ett sanslöst pyrotekniskt inferno av fyrverkeri av Kiss-dignitet. Bara detta hämningslösa utanpåverk berättar på sätt och vis att det Falunbördiga bandet numera intagit plats i de absolut högsta divisionerna. Gänget har helt enkelt utvecklats till ett veritabelt fenomen i metalvärlden.
Tog alltihop till en ny nivå
Såg Sabaton senast på Royal Arena i Köpenhamn inför 10.000 fans, och det går knappast att påstå att det sparades på krutet då heller, men lördagens tillställning på Festival Stage tog alltihopa till en ny nivå. Sextetten har uppenbarligen velat ta i bokstavligen för kung och fosterland på hemmaplan i utemiljö nu när tillfälle gavs att fullständigt gå bananas på mesta möjliga slagkraftiga sätt.
Både underhåller och bildar massorna
Så visst, jag är imponerad, men inte bara på grund av professionalismen, formatet och den kaloririkt högljudda showen, utan kanske framförallt för att de tagit ett lite udda koncept och utvecklat det till något som både underhåller å det värsta och bildar massorna på ett seriöst sätt där historien respekteras.
Succé med samma repertoar igen
Slutligen skulle ju det bästa sparas till sist. Eller kanske snarare det mest udda. Det är naturligtvis Joddla med Siv som avses. De var som bekant bokade för två år sedan och drog då förmodad rekordpublik till Sweden Stage. Så nu var det alltså dags igen, och med sig hade de en repertoar som inte skiljde sig nämnvärt om än alls från förra gången.
Fast det brydde sig ingen om, så ännu mer folk var på plats vid största scenen i år. Med detta sagt behöver det väl knappast påpekas att allsången slog nya rekord.
skamlöst catchy med positiva buskap
Så roligare kunde ingen ha det denna dag. Men vad var bäst, undrar ni. Tja, det ligger väl i betraktarens ögon, men några givna favoriter är väl Janne från Jakan, Surkål och Tjuge pågar i bastun.
För övrigt bör en viss credd faktiskt ges till bandet, och inte bara för att de utan tvekan kan traktera sina instrument väl, utan också för att deras melodier är skamlöst catchy och texterna präglas av positiva budskap. Sedan är förstås det här med humor alltid svårt. Somliga provoceras liksom av allt möjligt och omöjligt, och med den avrundningen låter jag mig nöja.
