BALLERINA – förvaltar traditionen i John Wick-franchisen väl

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Från Underworld-regissören Len Wiseman och manusförfattarna av John Wick-serien, Derek Kolstad och Shay Hatten kommer Ballerina, en spin off på just John Wick. Låter som en ”match made in heaven”, kan tyckas. Samtidigt var det väl bara en tidsfråga innan en biofilm skulle följa upp den uppbyggnad av ett Wick-universum miniserien The Continental påbörjade för ett par år sedan.

Så vad kunde då vara lämpligare än att föra in en kvinnlig variant av Keanu Reeves enmansarmé. Initialt introduceras vi således för lilla Eve. Hennes pappa Javier är yrkesmördare åt den ljusskygga organisationen Ruska Roma. Nu befinner han sig dessvärre på flykt med dottern från den samma. Men inte länge till. Javiers liv ändas redan i filmens prolog.

Våldsoddyssé jorden runt

Dussintalet år senare är har Eve vuxit upp och blivit Ana de Armas. Under alla år har hon spenderat sin tid på The Directors (Anjelica Huston) stenhårda balett-/yrkesmördarskola och ruvat på hämnd. Det är det enda hon tänkt på under alla år, och hon tänker inte låta sig hindras av något eller någon.

Ungefär så. Därefter är det business as usual. Ni som kan er John Wick kan förmodligen räkna ut resten. För det är förstås givet att det som följer är en brutal våldsodyssé jorden runt. Det hela når sitt klimax i en naturskönt vinterklädd alpby där Ruska Romas boss i Gabriel Byrnes skepnad styr med insmickrande järnhand.

Fast vad hjälper väl det. När Eve dyker upp och med stor framgång leker enmans- ööh,,,enkvinnoarmé och avlivar lojala onda män med imponerande ackuratess och effektivitet. Som extra bons dyker Keanu Reeves John Wick själv upp och är behjälplig, vilket väl får ses som en extra bonus 

Förvaltar traditionen i franchisen

Ytligt sett är förstås Ballerina lika simpel som standardmässigt, men Ändå, måste ändå säga att Filmen förvaltar traditionen i John Wick-franchisen väl. För någonstans måste jag säga att det finns en fascination inför det innovativa och den elegans i våldsutövandet, som detta universum är i besittning av.

Sedan är väl  Ballerina intet riktigt lila stark so John Wicks egna hårdföra actionfester, men det är likväl gott nog. På samma sätt  ger inte Ana de Armas riktigt samma fulländade intryck som låt säga Charlize Theron i den lite bortglömda Atomic Blonde. Fast med detta sagt gör hon ett gediget stycke kick ass-jobb väl värt att skåda ändå.