Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tomas Ledin ljuger lite. För visserligen är sommaren relativt kort, men det mesta regnar ine nödvändigtvis bort. Däremot stämde det att regnet i alla fall i viss mån störde denna tredje dag på Sweden Rock.
Å andra sidan var det väl bara Bloodstain och Kee Marcellos Performs Europe-projekt som initialt påverkades – publikmässigt – av detta. Så ingen skada skedd rent allmänt, för man väl säga.
Drog från Lande när ösregnet kom
Däremot var det vara att inse att vädrets makter inte var på sitt mest stadiga humör denna nationaldag. Något Jorn Lande fick erfara framåt sena eftermiddagen. Lande, som väl mest är känd som förvaltare av klassisk hårdrock samt sångare i numera nedlagda bandet Masterplan och sina sångbidrag till Tobias Sammet’s Avantasia hade bara hunnit stå på scen sisådär tjugo minuter när ösregnet drog igång igen.
Ett medley på sånger från solokarriärern, en helt okej cover på Christopher Cross sena sjuttiotals-hit Ride Like the Wind och inte alls oävna Man of the Dark var allt som hanns med innan den ansenliga publiken såg sig nödgad att dra till närmsta ställe med tak. Domen över Jorn då? Tja, inte tokigt, men knockad blev man inte.
Royal Republic, något av en udda fågel
Innan dess hade emellertid yours truly hunnit avverka gedigna gigs med såväl Royal Republic som Danko Jones. Båda dessa akter innebar smått olycksaliga krockar i form av Malmös stoltheter i det hårfagra metalfacket, Crazy Lixx respektive amerikanska AOR-bandet Hardline.
Men först ut av dessa båda var alltså Royal Republic, och denna kvartett får nog sägas vara något av en udda fågel på årets festival. Vi talar lite grovt i termerna hårdpumpande diskorock med ett och annat hyfsat kaloririkt gitarrsolo. Korthuggna refränger och markerade skiftande rytmer gör därefter helheten komplett.
Premiären över förväntan stark
Inte alldeles oväntat sattes tonen på showen mycket riktigt omgående. Sådant som inledande låtduon My House och titelspåret från nya albumet, Lovecop, Baby samt Boots stämplade bandets varumärke i pannan på publiken utan pardon, och när femton år gamla Full Steam Spacehunter med tillhörande skönt gung plockades fram var vinsten hemma även hos skeptikerna där ute i publikhavet. Verkade det i alla fall som.
Med detta sagt gjorde Royal Republic total sett också riktigt underhållande figurer där på största scenen. Avslappnat med avväpnande humor tedde sig det hela också. I slutänden blev det också uppenbart att det här är ett av alla de band som tar musiken, inte sig själva på allvar. Med andra ord kan inte premiären på Sweden Rock betecknas som annat än över förväntan stark.
Det du ser är vad du får
Danko Jones då? Tja elva album in i karrären vet man vad trion kan och gör. Så även om jag konstigt nog lyckats undgå att skåda frontmannen och hans två kumpaner live i nästan ett kvarts sekel var det givet i min bok vad som skulle serveras mitt på lördagseftermiddagen.
Kött- och potatisrock skulle nog en del kalla det, och jag förstår poängen. Det du ser är vad du får, men det vore fel att intaga ett nedlåtande attityd. Etiketten bör användas med respekt om någon som jobbar så hårt för att förfina sin grej och dessutom lyckats upprätthålla en god kvalitet över tid.
“I came here to fuck things up and have a good time”
Sedan är det givet att låtarna tidvis blir lite likartade, men de glänser trots allt i oväntat stor utsträckning, och då är det inte alltför svårt att göra tummen upp. Som med Full Regret, punkigt speedade Had Enough och What You Need.
Ja, också får vi förstås inte glömma Good Time, sången med den tacksamma textraden “I came Here to fuck things up and have a good time”. En framtida Danko Jones-klassiker? You bet. Det finns redan en t-shirt med texten ifråga. Sedan behöver det väl inte nämnas att Danko själv uppmanade publiken att sjunga den högt och många gånger också.
Nostalgitripp av hyfsat gott märke
Så över till något helt annat. Eller i alla fall till tysk power metal. Running Wild är namnet, och därmed hade det blivit dags att bege sig ut på böljan den blå med bandets frontman och grundare Rolf Kasparek. Sedan 1985 har han hållit liv i nischen piratmetal, och även om han numera kör på sparlåga – läs. mest på festivaler -så förtjänar han epitetet pirat metallens gudfader.
Samtidigt behövde ingen konsertbesökare tveka om vad det handlar om. På fonden visades en video med ett piratskepp i grov sjö på väg mot nya djärva(?) mål. Vidare gav titlar som Piece of the Action och Bad to the Bone en antydan om lyrikens innehåll.
Så långt är allt gott och väl. Dock bör vän av ordning vara beredd på att Running Wild inte är i besittning av samma tyngd som nyare band i power metal-genren, men Hey, bäst se det hela som en nostalgitripp av hyfsat gott märke ända tillbaka till början för fyrtio år sedan.
Vägens ände närmar sig
Den sena kvällen avslutades sedan med Scorpions. Som för övrigt fyller sextio i år. Fantastiskt, är man benägen att utbrista. Men nu har man nog trots allt börjat närma sig vägens ände. Fast missförstå mig inte nu, det handlar inte om att bandet rent allmänt inte har förmågan längre. Däremot märks Klaus Meines ålder alltför väl där på scen. Han rör sig långsamt, orken verka tryta och till och med sången sviktar en del. Men mannen är 77, så klandra honom inte. Han gör sitt bästa.
Problemet är bara det att det inverkar på showen. Fredagens tillställning innehöll tre instrumentala nummer och ett trumsolo, och det är inget som skorpionerna direkt brukar ägna sig åt annars. Nu var förvisso dessa intressantare att skåda än vanligt, Det såg Rudolf Schenker och Mathias Jabs till. Parhästarna rörde ordentligt på sig på scen, kommunicerade med publiken och såg dessutom till att göra det musikaliska melodiöst på ett classy sätt.
Resten av bandet förvånansvärt vitalt
Men med detta sagt, folk förväntar sig att få höra sång, och det blev märkbart mindre av den varan än vad som är brukligt. Sedan är det lätt att inse att det här handlar om att hjälpa och skydda Meine att klara av att genomföra en konsert i dessa dagar, men som sagt, det påverkar trots allt helheten på ett negativt sätt. Sedan är alltså resten av bandet nästan förvånansvärt vitalt, och I den mixen ingår Mikkey Dee. Hans snygga driv bakom trumsetet imponerade också där på Festivalscenen.
Ballader med klassikerstämning
Repertoaren då? Well, den var väl till lejonparten vad man kunde förvänta sig. Inledande Coming Home var en av få överraskningar. Annars var det väl samma sånger som senast man avverkade. Dryg halvvägs kom de där balladerna med tillhörande allsång. Och säga vad man vill men det finns en stark anledning till varför Send Me an Angel och Wind of Change blivit moderna klassiker.
Bäst för övrigt var förstås avslutande låttriIon Big City Nights, Blackout och Rock Me Like a Hurricane. Bettet i Meines röst saknades förvisso, men dessa bangers till stapelvaror är likväl inget man skojar bort i första taget.
