Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det här var en kväll där stjärnorna stod på rad, och inte bara på himlen över Amager, utan även på Amager Bios scen. För där stod nämligen fyra tvättäkta rocklegender och spelade röran av byxorna för en publik på magra sjuhundra människor – ja, jag säger ”magra”. För om inte Black Country Communion kan dra fullt hus i Danmark, vem kan då göra det?
Vi talar om Joe Bonamassa – bluerockens krönta kung, gitarrvirtuous och mannen med världens mest naturliga vibrato
Glenn Hughes, tidigare basist i Deep Purple och vokalist med stämband av titanium och attityd som en rockgud anno 1974.
Jason Bonham, som till Led Zeppelin-legenendaren John Bonham – ett stamträd man inte fuckar med.
Och inte minst Derek Sherinian, mästare på keyboard och musikalisk kameleont, som har spelat med alla från Alice Cooper till Billy Idol samt naturligtvis Bonamassa själv.
Och vad kallar sig då dessa hjältar? Black Country Communion. Ett namn som låter som en fiktiv brittisk stad på landet, men som i realiteten är ett rockmonster med 70-talsrötter så djupa att de får Led Zeppelin att låta som ett gymnasieband.
En supergrupp, säger du? Nej, nej, det här är en supersupergrupp. Kolla bara din skivsamling.
En kväll där rocken levde – trots biljettförsäljningen
Konserten var ursprungligen planerad att gå av stapeln i Falconersalen, men den hamnade till slut på den något intimare – och låt oss vara ärliga här: bättre) Amager Bio.
Och lika bra det. För ljudet satt som en smäck, och stämningen inbjöd till headbanging. Fast bara lite över sjuhundra biljetter var alltså sålda, och det är något man skulle kunna gråta i ölen över. Så dåligt är det.
Danmark, tag dig samman. Vi tittar på tre utsålda konserter på Royal Arena med Rasmus Seebach, men när fyra rocklegender kommer till huvudstaden står salen halvtom. Det är inte bara pinsamt, det är en nationell skandal.
Musiken: en tidsmaskin till det gyllene 70-talet
Från första ton lät det som om högtalarna var inställda direkt på ett parallelluniversum, där året fortfarande var 1974, och rocken alltjämt hade hår på bröstet.
Joe Bonamassa levererade solon så knivskarpa att men fruktade för ljudteknikerns säkerhet. Glenn Hughes sjöng som om han bade ätit en dammsugare och andades ut soul och kraft – mannen har inte tappat ett uns av sin röst sedan dagarna med Deep Purple.
Och Jason Bonham sen? Jamen han slog på trummorna som om han hade något att bevisa, och beviset blev levererat med stensätter tajming backad av släktarvet i blodet.
Adderade drag av magi
Samtidigt framstod Derek Sherinian närmast som en galen professor i progrock-facket när han lät sina fingrar sväva över tangenterna. Han adderade precis det drag av magi, som är skillnaden mellan bra rock och den äkta varan.
Repertoaren – var tog det nya materialet vägen
Vi bjöds bland annat på nummer från deras excellenta andra nummer 2 från 2011, och det var ju lysande. Men…det hade ju varit trevligt om kvartetten hade haft lite mer mod och spelat mer från deras nyaste album V.
Därifrån hämtades bara två nummer, Stay Free och Red Sun, bägge solida skott i arsenalen, men hallå – albumet ifråga innehåller så mycket krut att det skulle kunna starta en mindre revolution. Så varför då gömma det?
Extranummer med Deep Purple-fyrverkeri
Slutligen var det dags för extranumren. Så låt mig då bara säga utan minsta omsvep; om du inte fick gåshud under den helt igenom magiska versionen av Deep Purple-klassikern Mistreated. så är du antingen död på insidan eller har för många marshmallows i örongångarna.
Vad vill de egentligen, och när kommer de tillbaka
Black country communion har gett ut fem kritikerrosade album på fjorton år, men bara gjort femtio konserter. Det är lite som att ha en Ferrari, som du bara kör till Netto
Joe Bonamassa i sin tur är notoriskt upptagen med sin solokarriär. Fullt förståeligt, mannen gör 200 konserter om året. Samtidigt hungrar uppenbarligen Glenn Hughes efter mer BCC-tid och tidigare har skickat pikar till sin gitarrist offentlige.
Sherinian och Bonham i sin tur verkar hänga på när telefonen ringer, men man hade kunnat önska att denna supergrupp fick lite mer…superstruktur.
Danmark, vi har ett rockproblem
Med detta sagt kan man undra hur kan det komma sig att så mycket talang får så lite plats i danskarnas musikaliska medvetande? När jag håller föredrag och spelar låtar från ”okända” band som Black Country Communion, så gillar ju publiken vad de hör. Så varför hör vi då inte på radio.
Är det för att Danmark gått och blivit ett popland medan rocken flyttat till Sverige, Norge och Finland? Kanske det, men här kommer en uppmaning. Ge rocken en chans. Det gör dig inte mindre modern, bara lite mer äkta.
Konklusion
Det här var en rockfest av högsta kaliber. Vi talar i termerna set fyllt med musikalitet, nostalgi och renodlad bluesrockenergi, som vi alltför sällan blir serverade live.
Publiken fick en upplevelse de aldrig glömmer. Och resten av Danmark? Det gick miste om detta. Betyg: det kan inte bli frågan om något annat än 6 strängar av sex på en Stratocaster
