Klicka på bilden, för att se hela bilden
Från Whitesnakes ex-gitarrist Adrian Vandenberg till folkmetalbandet Brothers of Metal är vägen lång, men inte på Sweden Rock. Åtminstone inte rent fysiskt, och inte denna andra festivaldag. Där kunde de avnjutas sisådär högst tio minuter från varandra.
Vi talar samma plats, men två olika världar inom hårdrock/metal, och så förhåller det sig ständigt på en festival av Sweden Rocks typ. Tanken slog mig åter igen vid anländandes till festivalområdet då jag passerade Sweden Stage och Vandenbergs band precis då de var i färd med att avverka en av får man förmoda flera Whitesnake-klassiker.
Nordisk mytologi i metaltappning
Strax efter befann jag mig framför Rock Stage och svenska Brothers of Metal. Hade egentligen velat se Vandenbergs gig också. Särskilt som det som precis hade spelats lät riktigt gediget, men det är sådant som kallas överflödets förbannelse. Som bekant.
Fast hur som helst visade sig Brothers of Metal vara en trevlig upplevelse live. Om nordisk mytologi i metaltappning är ens forte, det vill säga. Och varför inte, utbrast jag för mitt inre även om belackare överallt åberopar fånighet som ett motargument.
Lajvkänsla live
Samtidigt var det lätt att göra associationer till gårdagens tidiga konsert med italienska Wind Rose. Samma lajvkänsla live med seriösa undertoner präglade helheten. Inget trams och flams, bara en vilja at berätta en historia både visuellt och på ett så melodiskt sätt som möjligt.
Och på tal om det sistnämnda. Detta åtta personer starka band sätter alltid melodierna högt. Vare sig det nu handlar om en speedad sak åt powermetal-hållet, a la The Other Side of Odin eller något balladaktigt, typ Concerning Norns/Yggdrasil, en duett mellan vokalissan Ylva Eriksson och stadige frontmannen Jakob Lindbäck Eriksson.
Doro; en hängiven kvinnlig kraft
Vi fortsätter på ämnet frontkvinnor. Vem går under epitetet “Queen of Metal”? Doro Pesch, såklart. I dagligt (artist)tal kallas hon förstås bara Doro, och i drygt fyrtio år har hon varit en hängivet idog kraft inom metal och en viktig kvinnlig förebild i en kraftigt mansdominerad värld. Så att hävda att hon vigt sig liv till metal är knappast någon överdrift.
Trots det inskränker sig mina (live)erfarenheter av kvinnan ifråga till några nummer i Sweden Rocks försök att kombinera hårdrock med symfoniorkester för ett antal år sedan. Fast denna torsdag hade det alltså till slut blivit dags att avnjuta henne i full frihet, och hon visade sig vara precis lika älskvärd och sprudlande på scen som utanför. Sistnämnda fick jag för övrigt själv nöjet att erfara i samband med en intervju för några år sedan.
Lika tidlöst som tidsbundet sound
Tyskan personifierar helt enkelt positivism alltmedan det som stavas metal är en självklar del av hennes DNA. I alla fall det hon stolt betecknar som old school-metal, och ingen kan säga annat än att hon är sina rötter trogen. Den timslånga konserten utgjorde ett handfast bevis på detta, soundet var lika tidlöst som tidsbundet rakt igenom.
Sådant som inledande låttrion Time for Justice, I Rule the Ruins och Burnin the Witches – sistnämnda två titlar från tiden i Warlock – var typiska hötta med näven-dängor, och på tal om det. Dagens repertoar innehöll även just Raise Your Fist.
En glädjespridare som aldrig slutar ge
Välkommen variation följde så småningom i Children of the Dawn, en slags halvballad där Doro tog chansen att tona ner sitt uttryck för en liten stund, utan att för den sakens skul göra våld på sin konstnärliga frihet.
Fast oavsett vilket är Doro alltjämt en glädjespridare, som aldrig slutar ge till sina fans. Efter alla år i branschen uppvisar hon fortfarande entusiasm och storögdhet.inför det hon får vara med om som rockstjärna.
Inte konstigt då att man upplevde avsevärda feelgood-känslor där vid Rock Stage i torsdags. Sedan hjälpte det naturligtvis att Doros band visade sig vara ett stensäkert gäng redo att leverera godset med både ackuratess och spelglädje.
Gav mersmak på avstånd
På detta följde både mer och fler kvinnor. På olika scener, men samma tid äntrade både rotrockiga gitarristen Samantha Fish och bluesdoftande hårdrockarna Blues Pills med vokalissan Elin Larsson scenen. Både amerikanskan och det Örebrobördiga bandet avnjöts helt kort på avstånd, och båda gav faktiskt mersmak. Sistnämnda hade för övrigt fått hoppa in på extremt kort notis när Stryper fick problem med reselogistiken. Så hatten av för det.
Avsevärt tyngre än i tillplattad form
Så över till dagens givna utropstecken. Syftar förstås på the Warning, den mexikanska systertrion som blev vitala via en Metallicacover, och nu fyra album in i karriären intar världens arenor. I torsdags var det dags för dem att rocka loss på Sweden Rock, och som de gjorde det. Avsevärt tyngre än i tillplattad form var det 75 minuter långa giget till att börja med. Samt mer finessrikt och varierat, bör tilläggas. För att inte tala om enegiskt på ett sätt man inte riktigt hade kunnat föreställa sig.
Hur de lät? Well, initialt vandrade tankarna till The White Stripes med tanka på den avskalade ljudbilden, men sedan kom insikten att tjejerna nog influerats av allt möjligt inom hårdrock och metal, och sedan tolkat det hela på sitt eget sätt.
Enormt sprittande och underhållande
Öppningslåten Six Feet Under gav en antydan om vad det handlade om. Småruffigt, stötigt och kaxigt är adjektiv som ger en helhetsbild. Typ. Bland andra favoriter märktes sådant som punkiga Que mas Quires, rakt upp och ner hårdrockiga Consumer och Something to Believe. Fast med detta sagt skulle jag nog vilja hävda att det inte direkt fanns något nummer som inte höll måttet.
Samtidigt bjöd tjejerna överlag på en enormt svettigt och sprittande underhållande show präglad av en stor dos klädsam attityd och spelglädje så det räcker och blir över. Mer finns egentligen inte att tillägga. Istället nöjer jag mig bara med att önska The Warning välkomna tillbaka till Sverige igen. När som helst.
Oj, vad de blivit gamla
Så över till festivalens årliga bidrag till punksgenren. I år kunde ledningen skryta med att ha värvat legendarerna i Sex Pistols minus Johnny Rotten, men plus Frank Carter från ett annat punkband, Frank Carter & the Rattlesnakes. Övrig laguppställning var dock original om än av farbrormodell.
Oj, vad de blivit gamla, var nämligen min första tanke, men faktum är att herrarna nog aldrig låtit så bra som nu. Vilket i och för sig inte säger så mycket. Ska villigt erkänna att jag alltid tyckt att Sex Pistols var ett skitband. Det enda de hade på pluskontot var att de råkade vara först med sin grej. Sedan är det möjligt att det var Sid Vicious fel eftersom han enligt myten inte kunde spela. Alls.
Lyfte fram repertoaren och snutigheten
Fast saker och ting kan faktiskt förändras till det bättre. Det är bara inte särskilt ofta det tar nästan ett halvt sekel. För på det hela taget bjöds man på ett tajt gig som lyfte fram den i sanning begränsade repertoaren på bästa och alltjämt hyfsat snutiga sätt. Inte minst substitutet Frank Carter vid sångmicken gjorde ett gott jobb av att förvalta arvet.
Fast samtidigt är det förstås så att det som var kontroversiellt då nästan är mys idag. Vilket självklart tog udden av en del. God Save the Queen? Visst, men än sen då. Idag rycker folk på axlarna åt att drottningen förolämpades.
Korn gjorde trista figurer
Slutligen tog så Korn över Festivalscenen. Välförtjänt på pappret naturligtvis, meritlistan i egenskap av mångmiljonsäljande storheter inom den löjligt brett definierade nu metalgenren talar för det.
Dock går det inte att komma ifrån att de gjorde tämligen trista figurer under den stund de avnjöts. En hel del flum med hip hopinfluenser i fokus gjorde måhända fansen nöjda, men knappast undertecknad. Melodierna var långt ifrån framträdande om man säger så. Ärligt talat hade mer än det här förväntats. Kanske dags att ompröva amerikanernas plats i skivsamlingen nu.
Ett nytt band att omfamna
Men nog om detta. Tänkte avsluta med något positivt. Hör talas om The Mind Palace? Förmodligen inte. Däremot inbillar jag mig att alla fans av AOR-genren i dem möjligen kan ha ett nytt band att omfamna på allvar i kölvattnet på Nestor och Remedy. Under sitt fyrtio minuter långa gig gav bandet i alla fall intryck av att ha vad som krävs för att bryta igenom bruset.
Återstår dock att se hur det går, men spelningen i Pistonhead-tältet gav oavsett vilket mersmak.Starka melodier, ett band som verkar kunna sin AOR-historia och en duktig vokalissa i Jenny Fagerstrand Fjordevik borde resultera i att den så kallade biffen mer eller mindre fixas i slutänden.
