Klicka på bilden, för att se hela bilden
Svensk punk med skabrösa inslag – läs Korslagda kukar, italiensk fantasy metal, klassisk svensk AOR, modern amerikansk metal av det melodiska slaget och symfonisk metal med ett av de största namnen i genren. Det var bara en liten del av vad premiärdagen på 2025 års Sweden Rock bjöd på.
Ja, också var det här förstås året då den där riktigt tunga musiken slutligen fick stå allra högst upp på festivalaffischen. Slipknot hade gubevars fått äran att headline. Med all rätt med tanke på meritlistan, men alla beundrare av Des Moines-bandet får ursäkta; de är för brutala i min bok.
Har avnjutit dem en gång på köpenhamnska Royal Arena för några år sedan och det får räcka. Däremot ser och hör jag gärna Corey Taylors sidoprojekt Stone Sour. Fast det är förstås en helt annan historia.
Seriös dvärgmetal
Men det fanns alltså en hel del annat på den musikalisk menyn värt att skriva hem om. Som dvärgmetal. Benämningen är inte min utan de berörda bandet själv. Wind Rose är namnet, och på sex album hittills har dessa italienare fokuserat på fantasy där det i alla fall från och till avhandlas historier om dvärgar.
Låter det fånigt? Det är det också. Men ändå inte. För herrarna närmar sig ämnet på ett seriöst sätt. Det handlar liksom inte om medveten skojfriskhet á la Alestorm eller Gloryhammer.
”it’s fucking dwarftime”, deklarerade sångaren Fancesco Cavalieri tidigt i setet med myndig röst, och vad kunde då passa bättre än att följa upp med något betitlat Drunken Dwarfes en stund senare.
Dryckesdänga i piratmetal-ådran
Överlag får man väl säga att det bjöds på trevligt catchy metal av det testoteronstinna slaget med tillhörande korthuggna refränger. Typ Rock and Stone och det där riktiga esset Dig Dig Hole. i sistnämnda sög bandet ordentligt på karamellen, och därmed var succén mycket riktigt ett faktum. Tänk i termerna dryckesdänga i piratmetalådran, så förstår ni varför.
Goa gubbar från Göteborg
Så över till något helt annat. Det handlar om AOR eller melodisk (hård)rock i folkmun. Närmare bestämt Alien, ett gäng goa gubbar från Göteborg, som i nådens år 1988 slog igenom hårt med sitt självbetitlade debutalbum på den svenska hemmaplanen.
Därefter gick det väl inte riktigt så på räls som man hoppats, men gruppen har ändå lyckats överleva och leverera ny musik. Så sent som i våras släpptes senaste verket When Yesterday Comes Around med goda recensioner av den relevanta rockpressen.
En fin rockröst
Så långt är allt väl. Ine minst för att berömmet faktiskt är motiverat. Samtidigt är det här givetvis ett både pålitligt och proffsigt band live. Rutinen där på Blåkläder Stage var uppenbar och hantverket oklanderligt. Dessutom är det lätt att uppskatta sångaren Jim Jidhed. Mannen har en fin rockröst som sjuder av blåögd soul.
Tydliga formbesked
Genombrottshiten Only One Woman var för övrigt ett utmärkt exempel på detta dina soliga eftermiddag, men även typiska upptemposaker, typ Tears Don’t Put Out the Fire gav tydliga formbesked om förmågan att leverera röstmässigt.
Dock kan jag nog tycka att helheten tedde sig något seg och tempofattig. Sedan hade man förvisso trevligt, men det var något som saknades. Även om det nu knappast handlade om brist på mysighetsfaktor.
Karisma och programenligt screamoparti
Samtidigt som Alien hedrade sin gärning bjöds det på helt andra musikaliska bullar på Festival Stage med ukrainska Jinjer. Hann bevista gigets klimax, och kunde ännu en gång konstatera att metalcore inte står högst upp på metalgenren önskelista i min bok.
Måste emellertid erkänna att den softa versen i det avslutande numret tilltalade. Sedan följde det programenliga screamopartiet…inte lika upphetsande, förstås. Men sångerskan Tatiana Shmayluk är likväl värd credit. Går liksom inta att förneka att hon både är i besittning av karisma och röstresurser.
Ny vår till mötes
Dock ingen mysighetsfaktor, bör tilläggas. Däremot var en sådan – precis som i fallet Alien – definitivt närvarande under Pretty Maids gig på Rock Stage någon timme senare. Danskarna har de sisådär senaste tjugo åren gått en ny hyfsad vår till mötes. Ett långsiktigt kontrakt med skivbolaget Frontiers har säkert hjälpt. Därefter har en öka popularitet i dess kölvatten bidragit med en välförtjänt synergieffekt.
Det är i alla fall min icke alls osannolika teori, och man behövde inte skåda kvartetten många minuter för att inse att kräftgången från mitten av 90-talet och ett tiotal år framåt numera sedan ett par decennier är historia. Har upplevt dem live då och då på senare år, och godset har levererats varje gång. Inte alldeles oväntat var så fallet även denna dag.
80-talshygge rakt igenom
Man vet vad man får, med andra ord. Inklusive en välbekant setlista. Hade av denna anledning tänkt lämna i god tid till förmån för välrenommerade metalcombon Bombus, som uppträdde på scenen intill samtidigt, men stannade istället kvar till slutet med dnaksrna.
Antar att detta betyder något, och för att nu travestera en klyscha. Pretty Maids är 80-tals hygge rakt igenom i kombination med professionalism och gediget låtskrivande. Därför finns det heller ingen anledning att gå miste om sådant som skönt hairmetalrockande Dreammaker eller faktiskt rätt oemotståndliga halvballadpärlan Little Drops of Heaven
Lysande med Skillet
Sju år hade förflutit sedan Pretty Maids spelade senast på Sweden Rock, men hela elva hade passerat innan Skillet uppträdde där igen denna sena eftermiddag. Så det var verkligen på tiden de kom tillbaka.
Skillet visade sig för övrigt vara en av två givna höjdpunkter denna första festivaldag. Den andra var Within Temptation, men mer om dom senare. Först ut av dessa två var amerikanerna, och tala om knockade uppträde. Det som bjöds förtjänar inget annat än epitetet lysande.
Tyngd och klatchighet
Upplevde amerikanerna på Amager Bio i Köpenhamn 2019 med personlig knock som följd, och denna gång presterade de faktiskt ännu bättre. Energiskt var bara det så kallade förnamnet. Varken bättre eller svettigare än så här blev det aldrig varken förr eller senare denna premiärdag.
Skulle vilja beskriva bandet som en modern metalcombo med starkt popdoftande melodier, men rockande är aldrig i närheten av att vara mjäkigt. Däremot kombineras tyngd och klatchighet på det hela taget excellent sätt.
Så in i helvete medryckande
Sången delas dessutom förtjänstfullt mellan frontmannen John Cooper och trummisen Jan Ledgers flickiga röst. Det hela var helt enkelt så in i helvete medryckande, och det går för övrigt inte heller att sluta titta på kvinnliga gitarristen Korey Coopers visuella utlevande stil.
Som om inte detta var nog kunde inte ett enda svagt nummer uppbringas i setlistan. Från inledande Showtime och I Feel Invincible via balladen och tillika någorlunda färska singeln Aah in the Wind och vidare till avslutande Resistance talar vi enbart i termerna bangers.
inte konstigt att John Cooper såg lycklig ut efteråt. Skillet blåste alla av banan denna festivaldag, och visade sig dessutom vara en av de absoluta höjdpunkterna totalt sett när allt var över.
Gediget starkt med Within Temptation
Det enda band som möjligen skulle kunna tangera det Skillet åstadkom denna dag var Within Temptation. Holländarna är som bekant extremt pålitliga leverantörer av gediget starka shower. Efter att ha bevistat sisådär tio spelningar genom åren går det inte att komma till någon annan slutledning.
Djävulskt catchy
Ur den aspekten är de minst sagt konstanta. Efter att ha vid det här laget ha upplevt sisådär tio spelningar med dem går det inte att dra någon annan slutledning. Så sent om i våras avnjöts combon senast, och då tedde det hela sig precis lika gediget som alltid. Så vad annat vara att förvänta denna gång än pur excellens?
Med detta sagt bör väl också påpekas att låtlistan från tidigare i år i stort sett upprepades, om än i förkortad form. Ett par ballader offrades på (festival)altaret, men annars var repertoaren snarlik.
Öppningen med antikrigsanthemet We Go to War och mullrande tunga Bleed Out var således en repris medan den rena popsensibiliteten representerades av effektiva Faster och i synnerhet av den djävulskt catchy Paradise (What About Us).
Hedrande av det gotiska arvet
Som grädde på moset hedrades det vackra gotiska arvet i form av Our Solemn Hour, Mother Earth och – förstås – oundvikliga Stand My Ground, hämtad från genombrottsalbumet The Silent Force.
Något ytterligare behöver inte sägas. Vi talar i termerna exellent, som sagt. Och vokalissan Sharon den Adel är och förblir en personifierad änglaröst av Guds nåde.
Gig spolades bort i spöregn
Vad mer? Tja,tvingas väl erkänna att punkiga Korslagda kukar bara hördes på avstånd medan Alter Bridges frontman Myles Kennedys gig spolades bort i ett pöregn som höll mig inne i presstältet. Men c’est la vie man kan inte se allt, som det brukar heta.
