Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Sean Byrne
Skådespelare: Hassie Harrison, Josh Huston, Jai Courtney, Ella Newton, Liam Greinke
Premiär: 2025-06-06
Betyg: 4
Australien har alltid haft en märklig dragningskraft på skräckfilmsgenren. Kanske är det språket, den anarkistiska satsmelodin, eller landets historia som brittisk fångkoloni. En plats dit imperiet skickade sina mest hårdföra förbrytare, nu bebodd av världens mest dödliga djur. Den perfekta kulissen för berättelser om mänskligt rovdjurstänkande.
I Dangerous Animals är det inte vithajen som är det största hotet, utan mannen som beundrar den.
Zephyr, en ung surfare, spelad med självklar intensitet av Hassie Harrison, tas till fånga av Bruce Tucker, en hajbesatt kapten gestaltad av Jai Courtney i kanske sin mest kontrollerade och skrämmande roll hittills. Ombord på sin rostiga fiskebåt planerar han ett rituellt hajoffer, och Zephyr är inte inbjuden. Hon ÄR huvudrätten.
Kammarspel till havs
Regissören Sean Byrne (Wyrmwood) skalar ner allt till ett klaustrofobiskt kammarspel ute på öppet vatten. Här finns inget överflöd, bara saltstänkta kedjor, metallskrov och krypande panik.
Courtney har beskrivit sin roll som “ett fysiskt manifest av rovdjurets själ, en människa som tappat empatin men höjt sin självbild till mytologisk nivå.” Inför inspelningen tränade han brutalt och tillbringade veckor till havs för att komma in i rollen. Resultatet är ett trovärdigt porträtt av ett mänskligt rovdjur i marin perfektion.189 cm över havet och stålbitande muskler.
Hessie Harrison har i intervjuer berättat att inspelningen ibland kändes “för verklig”. Filmen spelades in på en 30 år gammal trålare, utan green screen, bara rå metall, saltvatten och en gungande bottenlöshet.
Hajen som en hotande metafor
Dangerous Animals kunde lätt ha blivit ännu en hajskräckis i kölvattnet av The Meg eller 47 Meters Down. Men här är det inte hajen som är skurken som i Steven Spielbergs klassiska Jaws. Vilket är tur för alla som fortfarande undviker den djupa delen av poolen. Här fungerar hajen istället som en hotande metafor för det som ruvar i Bruce Tucker själv. Filmen levererar till och med överlevnadstips: “Rör dig inte. Hajen föredrar rörligt byte.”
Förlusten av valmöjligheter driver berättelsen
Men det verkligt skrämmande är att samma regler gäller på däck som i djupet: visa dig svag, och du är byte.
Här är det inte actionscener som driver berättelsen, utan den gradvisa förlusten av valmöjligheter. Skottlucka efter skottlucka stängs. Räddningen är alltid precis utom räckhåll. Den typen av spänning är svår att hålla vid liv, men här fungerar det.
När Bruce börjar recitera havets hierarkier med nästan religiös övertygelse, blir det tydligt: Dangerous Animals handlar inte om naturens faror utan om människans behov av att dominera, kamouflerad som respekt för naturliga lagar.
Minimal budget, maximal närvaro
Filmen är producerad av Causeway Films (The Babadook, Talk to Me) och filmad med minimal budget men med maximal närvaro. Naturligt ljus, verkliga miljöer och en nästan dokumentär filmstil skapar en obehagligt taktil känsla av realism.
Fotot av Stefan Duscio (The Invisible Man) balanserar skickligt havets storslagenhet och båtens klaustrofobi, en film där saltet känns på huden och paniken smyger i dur.
Illamående över verkliga livet
Det här är en film som kombinerar psykologisk spänning, fysisk instängdhet och existentiellt hot till ett skarpt destillat. Jai Courtney är magnetisk i sin återhållna brutalitet, medan Hessie Harrison förkroppsligar skräckens intelligens snarare än panik.
Den lämnar dig inte med hjärtklappning, utan med ett dovt illamående över vilka som faktiskt simmar runt oss i det verkliga livet.
