Klicka på bilden, för att se hela bilden
The Caped Crusader som Rick Wakeman ibland kallades för var för att hans scenutstyrsel under 70-talet alltid innebar att vara klädd i lång glittrig cape. Med sitt långa blonda hår såg han mer ut som en trollkarl från någon fantasyfilm än att vara keyboardist i något symfonirockband.
Men men, tiderna går och nu har Rick Wakeman hunnit fylla 76 och dessutom klippt sig då hans läkare tyckte han skulle gå ner i vikt. Inte för att jag tror det gjorde så mycket men det är kanske tanken som räknas. Dock såg han ut att ha lite till att jobba på då han rörde sig tämligen långsamt när han gick mellan flygeln och keyboarden.
Ja, som ni kanske förstår var detta en enmansshow där Rick spelade valda delar av sina kompositioner varvat med lustiga anekdoter. Det bjöds även på musik från Yes där han kommit och gått sen tidigt 70-tal.
Halshuggna fruar
Lite morbid titel men från The Six Wifes of Henry The Eight från 1973 fick vi stycket Jane Seymour där albumet består av sex instrumentala kompositioner. Rick Wakeman berättade han haft nästan lika många fruar men skilsmässorna var inte så dramatiska för hans del då han hellre gav sina exfruar hus och egendomar i stället för att ta livet av dem. Bra tänkt om inte annat.
Även Catherine of Aragon och Catherine Howard från samma album fick vi avnjuta och ett antal album skrevs just med böcker eller händelser som inspirerade. Jag nämner Journey to the Centre of the Earth, som vi fick som extranummer. Även historien om King Arthur & The Knights of the Round Table inspirerade Rick Wakeman till att bli ett storsäljande album.
Som så många andra unga musiker som växte upp på 60-talet blev Rick Wakeman flitigt anlitad som studiomusiker. Uppfattade att han inte gillade det då det mesta han spelade då var ”crap”. Förmodligen därför han istället gick med i befintliga band som då var hyfsat etablerade. Bandet Strawbs var en de första språngbrädan till att börja tjäna pengar men det stora lyftet blev naturligtvis när han blev erbjuden att börja som keyboardist i YES.
…och fick spela med många av de kända
Dock fick vi reda på att han spelade keyboards och piano i Cat Stevens Morning has Broken dock utan att varken få betalt eller än mindre bli krediterad för det på skivan. Efter många år fick han dock upprättelse och Cat Stevens bad om ursäkt för detta. Därav att vi ikväll fick höra en snygg pianoversion.
En annan musiker som Rick Wakeman hyllade och gärna jobbade med var David Bowie. Även detta blev resultatet denna kväll att vi fick höra Space Oddity och Life on Mars? Även Marc Bolan, Lou Reed och Ozzy Osbourne var musiker som han gjorde studioinspelningar med.
En annan rolig anekdot var att skivbolaget efter att ha hört första plattan undrade när sången skulle läggas på fick förklarat att detta var ett instrumentalt album. De knorrade lite men slutade gnälla när den sålde i tio miljoner ex. Och till tidigare nämnda album Journey to the… fick han frågan från skivbolaget om hur många låtar det var på skivan. Svaret blev -Just one. Sen tror jag att de slutade fråga.
Många utgivna album
Någonstans har jag läst att han har sålt över 50 miljoner plattor och försöker man googla eller kolla Spotify så finns nog 100 titlar under eget namn. Om det sen inberäknar alla skivor han släppt med YES eller i någon av de olika konstellationerna har jag inte heller lyckats att reda ut. På 80-talet tyckte jag att jag hängde med och köpte ett antal plattor men det visade sig att jag missade lika många. Sen gav jag upp…
Rick var lite orolig för hur han skulle arrangera om det potpurriet så det kunde spelas av en person då det är skrivet för stor orkester och rockband med flera sångare. Dessutom hade han kortat ner det och skämtade om att den egentligen var 4,5 timme i original. Sången fick vi klara oss utan men det här var självklart bra framfört, inte annat väntat av en sådan här virtuos.
Rick Wakeman gick med i YES 1971 och med albumet Fragile fick bandet sitt stora och kommersiella genombrott i USA och började sälja plattor som aldrig förr. Men det är en annan historia. Denna kväll fick vi höra ett potpurri från Close to the Edge med And You and I och från Going for the One var det Wonderous Stories. The Meeting</em var från sättningen där de inte fick kalla sig för YES eftersom basisten Chris Squire inte var med. I stället fick de heta ABWH. Ja, det är invecklat.
Vår humoristiske man på scen förkunnade att Help! och Eleanor Rigby var arrangerade till att låta som något som den ryska kompositören Prokofjev skulle ha skrivit. Dock var alla dörrar låsta så vi var tvungna att sitta kvar och genomlida detta. Okej, det var lite annorlunda men så illa var det inte. Misstänker hotelserna inte var helt sanningsenliga.
Och han tyckte själv det var fånigt att gå ut och gömma sig för att sen gå igen. Men turligt nog gjorde han så och spelade ett cirka 10 minuter långt stycke från Journey To the Centre of the Earth på piano i den versionen som det ursprungligen skrevs.
Hur var detta då?
Rick Wakeman är en makalös keyboardist och tillika en om möjligt ännu duktigare pianist. Dessutom har mannen mängder med humor som han gärna delar med sig mellan musiken.
Han har skrivit ett flerta böcker och Grumpy Old Rockstar och Further Adventures of an Grumpy Old Rockstar är absolut läsvärda. Det är dråpligheter och anekdoter om vartannat. Spelar man då något av hans album i bakgrunden blir upplevelsen total.
Och ja, det var en trevlig och småmysig kväll.
