Klicka på bilden, för att se hela bilden
Bob Hund har bestämt sig för att lägga ner och denna sommar gör de sina sista spelningar. Eller? De ställer ju frågan om hur ska det gå och på deras hemsida hoppas de att publik och alla fans ska komma fram till ett gemensamt svar på denna fråga.
Den för länge sen utsålda sista spelningen sker i Stockholm den 30 augusti. Men innan dess finns det ett antal tillfällen att se bandet. Ett av dessa tillfällen var denna helg på Den Grå Hal som är belägen i Christiania. Bob Hund gjorde tre spelningar på tre dagar varav undertecknad bevittnade två av dessa. Så det får bli en 2/3-dels sammanfattning. Men ni läsare behöver inte vara oroliga då det självklart blir ytterligare recensioner på de konserter som kommer att besökas.
Inledning i sann Kraftwerkanda
En loopad röst med frågan ”hur ska det gå” repeterades, och vi hälsades välkomna innan bandet fysiskt klev upp på scen och hälsade alla välkomna med Har alla kommit? Kan vi börja? Vi heter Bob Hund och vi är de enda som kan säga det. I vanlig ordning smålustigt men ändå med lite eftertanke.
Det blev en lugn och fin inledning med Rök i dina ögon. som inledde bägge kvällarna, och den åtföljdes av Kal P Dals Jonnie, som absolut blivit hundifierad utan att ha tappat originalets karaktär. Därefter hoppades det tillbaka i tiden med Düsseldorf, som är så där lagom avig. Mindre avig men med rejält driv är Ska du hänga med? Nä!!, samt Nu är det väl revolution på gång? Jodå, med full allsång från början till slut blir det en smärre revolution både på scen och i publik.
Vår energiske sångare Thomas Öberg har en aldrig sinande energi och börjar redan från första minut slita av sig på överkroppen, och i vanlig ordning trassla in sig i mikrofonsladdar och annat. Andra artister behöver specialeffekter och en hel hop tekniker för att det ska bli spännande. Bob Hunds sångare behöver bara en halvranglig plaststol som han hoppar upp och ner på. Samt då sin stora trafikkon som med jämna mellanrum skickas ut i publiken. När han då inte har den som mikrofonställ.
Förstärkning på scen
Inbjudna Popkollo Malmö bestod av en kör med cirka 10 unga tjejer som hjälpte upp sången. Hjärtskärande Rätt och Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk fick ett trevligt sånglyft. Dessutom är ju bandet numera förstärkt med Esther Lennstrand på marimba och vibrafon samt kör, vilket ger ytterligare nya klanger. Förmodar att hon kommer att medverka på resterande turné.
Varma applåder har vi hört många gånger, men kalla applåder var något nytt. Det går ut på att man bara viftar med handen. Då blir det svalare på scen. Ja, det funkar kanske…och det är bara på en Bob Hund-konsert man kan få Tinnitus i hjärtat. Är det för att Conny Nimmersjös dissonanta gitarrtoner frambringar detta? Eller Christian Gabels drivna motoriktrummande? Vem vet? Kan även vara Mats Hellquist underjordiska basgångar.
Covers och tunga syntar
Kom i min famn är en gammal låt av Nick Cave, men Bob Hund ville bevisligen gärna göra den till något eget. Vilket de absolut lyckades med. Den sällan spelade Fantastiskt hade schysst basdriv och med tunga syntar från Jonas Jonasson lät detta som tidiga Simple Minds. Allt på ett kort blev intensiv, och därefter lämnade Bob Hund scenen. Men självklart kom de in igen.
Festen är över var en passande titel, och då var åter Popkollo-kören på plats för att lyfta sången. Finstämt där hela publiken sjöng med och det fortsatte i Blommor på brinnande fartyg. Vacker poesi. Det lyfte ytterligare ett snäpp med Trallala lilla molntuss. Om inte det var så mycket allsång blev det om möjligt mera dans till den svängiga Harduingetmankandatill.
Ingen ville att konserterna skulle ta slut, så självklart blev det ett antal kul låtar till. Den lite gulliga Upp, upp, upp, ner och Plastic Bertrands Tout Petit la Planéte som i Bob Hunds tolkning blev, Den Lilla Planeten. Rockabilligt var som vanligt hysterisk, men i Jag rear ut min själ blev det visserligen lite lugnare men ändå många spännande dissonanta toner från våra musiker. Och i vanlig ordning slutar allt i ljudloopar som aldrig tar slut.
Och vad ska man tycka efter två konserter två dagar i rad?
I efterhand borde jag ju sett bandet även på torsdagen men det är ju ett beslut man får leva med. Om man skulle börja med statistik så var det cirka hälften av låtarna som var med på samtliga tre kvällar. Resten var med en eller två kvällar. Sen var det precis som vår frontman sa: Ni kommer att gå hem och vara missnöjda för att vi inte spelade rätt låt.
Men bandet var absolut på topp och efter 767 spelningar kan man inte förvänta sig annat. Hela bandet verkade på gott humör och i vanlig ordning balanserade vår sångare oförskräckt på kravallstaketet alltmedan vakterna sprang fram och höll honom i benen för han inte skulle försvinna ut i publiken. På scen flög han som sagt runt och det är bara ett under att han inte skadar sig mer. Skulle inte vilja vara skyddsombud där.
Bob Hund brukar kallas för Sveriges bästa liveband, och oavsett vad man tycker kommer det bli en saknad när de i augusti lägger ner. Om de nu lägger ner.
