Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jonathan Entwistle
Skådespelare: Jackie Chan, Ben Wang, Ralph Macchio, Joshua Jackson, Sadie Stanley
Premiär: 2025-05-30
Betyg: 3
Tradition möter TikTok-generationen. När man hör att det kommer en ny Karate Kid-film, är det lätt att himla med ögonen: ännu en nostalgitripp för gamla VHS-själar? Men Karate Kid: Legends lyckas faktiskt balansera både respekt för originalet och en frisk, ny vinkel. Med nya ansikten, bekanta ögonbryn och en premiss som både blinkar bakåt och ropar framåt, får den klassiska karatestoryn nytt liv men utan att kompromissa med sin själ.
Li Fong (Ben Wang) en begåvad, lågmäld kung fu-elev flyttar från Kina till New York med sin mamma. Han är ny i skolan, ny i landet och dras snart in i samma klassiska Karate Kid-formel: tjejen, mobbaren, behovet av att försvara sig, men med ridderlighet.
Den unge lär den äldre
Det som först ser ut att bli en modern repris tar en oväntad vändning: Li börjar undervisa en vuxen man i självförsvar, den vilsne och charmigt hopplöse Victor Lipani (Joshua Jackson, han som var med i Dawsons Creek, jädrans vad tiden går) försöker rädda sin nedläggningshotade pizzeria från lokala gäng. Här vänds rollerna: den unge lär den äldre, men de äldre, Mr. Han (Jackie Chan) och Daniel LaRusso (Ralph Macchio) – lär dem båda. Jo då, Jackie Chan är tillbaka som Mr. Han, något gråare, lite långsammare, och han rör sig kanske inte lika snabbt vertikalt längre, men han rör fortfarande vid hjärtat.
Chan har samma outgrundliga, trötta men varma blick som alltid. Det är lite av en fägnad att se honom igen, och även om han inte gör dubbelvolter mellan lastbilar längre, levererar han visdom med precision och en stilla intensitet som bränner djupare än vilken roundhouse kick som helst.
Närvaro som fundament
Ralph Macchio gör ett återinträde som Daniel LaRusso, nu med välpolerad bil, mättad själ och en aaaanig äldre. Han har varit relativt frånvarande från filmvärlden (förutom i Cobra Kai), men hans närvaro här är inte ett stunt, det är ett fundament. Han är inte där för att slåss, utan för att förklara varför man ibland inte behöver slåss alls.
Det som gör Karate Kid: Legends sevärd är inte bara att den lyckas kombinera kung fu, karate och pizzadeg, utan att den faktiskt förstår sin egen mytologi. Den vet varför Karate Kid från 1984 fastnade: det handlade aldrig om våld. Det handlade om respekt. Självkontroll. Värdighet. Och ja, att vinna ibland, men på rätt sätt.
Filmen skiner i mötet med generationerna
Att se Li Fong träna den äldre Joshua Jackson blir en spegelbild av vad Karate Kid alltid varit: den som ser svag ut har något stort att lära ut. Den som ser stark ut har något kvar att lära.
Visst finns här klassiska fightingelement, en turnering, ett gäng skurkar med tajta tröjor och lös moral, samt en elak antagonist Connor Day (Aramis Knight) som vill behålla tjejen Mia Lipani (Sadie Stanley) och statussymbolen.
Men det är inte där filmen skiner. Det är i mötet mellan generationerna, mellan tradition och samtid, som Karate Kid: Legends vinner sin egen match.
Respektfull uppdatering av en omtyckt saga
Och ja man får sitt montage. Man får sin slutmatch. Och man får sin slow-motion-spark i rätt ögonblick. Allt är där. Men det är blandat med tillräckligt mycket självdistans, nyfikenhet och berättarglädje för att kännas fräscht.
Karate Kid: Legends är en påminnelse om att det ibland krävs en ny röst för att återupptäcka gamla sanningar. Det är ingen revolution men det är ett varmt, välkoordinerat slag rätt i solar plexus av nostalgi, känsla och ny energi. En respektfull uppdatering av en omtyckt saga, där generationer möts med öppen hand snarare än knuten näve.
Det får bli betyg 3. Ett starkt sådant.
