Klicka på bilden, för att se hela bilden
BÖC som de i allmänhet kallas för, har tappert kämpat på sen debuten 1972 även om bandet under annat namn släppte plattor tidigare. Som alla andra har de under åren tappat bandmedlemmar men två gubbar är med sen starten. Turligt nog är bägge frontmän och alternerar med leadsång och gitarr. Praktiskt om inte annat.
Just nu är de ute på On Tour Forever! vilket gör att de slipper ljuga då de flesta band ändå gör ytterligare turnéer efter att de lovat att lägga av.
Med de inledande låtarna från första plattan, Transmaniacon MC och Before the Kiss, a Redcap tyckte jag absolut att det här var ju energiskt och medryckande. Kanske inte så hård hårdrock, men det var inte hårdare än så på den tiden. Lite singalong uppmanades vi till Golden Age of Leather. Snygga stämmor, men i de lugnare stämmorna kändes det som inte sången höll riktigt. Vi får ändå ha i åtanke att bägge våra frontgubbar har passerat 75 och då kanske inte rösten alltid orkar. Men publiken verkade nöjd.
That Was Me blev nästa nummer och trummisen drev på bra och höll ångan uppe. Upplevde åter att sången inte nådde fram. Burnin´ for You lät verkligen som en popig radiohit. Med tanke på hur många gånger den är streamad så är den bevisligen populär. Cagey Cretins höll ett bra tempo och deras fyrstämmiga sång lyfte låten. Det sömniga introt till Harvest Moon tog sig rätt bra och det blev bra gitarrdueller.
Lite åt det progressiva hållet får jag nog klassa In The Vigil med sina tempo- och temaskiftningar. Småmysiga gitarrsolon lite här och där uppblandat med lite mer intensiva delar. Då till skillnad från Hot Rail to Hell från 1973 som mer gick åt glamrockhållet. Influenserna kom säkert från många olika håll. Extra Terrestiral Intelligence hade fräcka riff, men det var lite sömnigt emellanåt. Tyckte mig se många som tittade ner och pillade med mobilen i brist på annat.
Påpassligt hette nästa låt Then Came the Last Days of May. Den klassar jag in som kvällens tryckare. Återhållsamt, men det tände till lite på scen i slutet när det bjöds på långa och många gitarrsolon. Så det slutade ändå på plus. Mycket jubel från publiken så den mottogs nog väl.
Nytt material och talangfull gitarrist
Allt med BÖC är faktiskt inte urgammalt då 2020 det kom ett album med helt nytt material. Från The Symbol Remains fick vi höra Tainted Blood, och på leadsång fick vi gitarrist/keyboardist/multiinstrumentalisten Richie Castellano som definitivt vitaliserade sången.
Ska inte klaga på de andra åldermännen men han sjöng skjortan av dem. Och när han inte spelar med BÖC så spelar han gitarr i The Band Geeks, vilket är då forne YES-sångaren Jon Andersons band i vilket det framförs betydligt mer komplex musik. Ja, han är musikproducent med. Talangfull snubbe.
”I think I hear something” förkunnade vår frontman varpå Godzilla mullrade igång. Med catchy refräng och tunga riff får man nog klassa in denna som Blue Öyster Cults paradrätt. Och de drog ut rejält på den med både bassolon och gitarrlicks.
More Cowbells! vrålade ett flertal i publiken eftersom det var dags för (Don’t fear) The Reaper. Och varför ropar man så? Jo, för det syftar till den berömda sketchen i Saturday Night Live med Christopher Walken och Will Ferrell. Absolut sevärd.
Men låten då? Ja, den är bra men har man hört den en miljon gånger blir den lite tjatig. Fast det är ju en bra pensionsförsäkring om inte annat. Och har man som sagt sett sketchen blir låten aldrig mer sig lik.
Rockballaden Astronomy, Acceptplagiatet See You In Black och slutligen allsångsrockdängan Cities on Flame With Rock & Roll fick avsluta denna kväll.
Och vad tyckte recensenten då?
Det var i mina öron lite ojämnt presterat. BÖC gör vad de kan men ibland går det upp, ibland går det ner. Ena stunden är det snygg fyrstämmig sång för att helt plötsligt bli ganska halvsegt. Detta avspeglades som sagt av publikens reaktion och även de mest hängivna som var uppklädda med vita skinnkläder stod för det mesta stilla. Annars brukar dessa digga och hoppa extra mycket.
Men oavsett, kul att de kämpar på och bevisligen säljer de ett antal tusen biljetter till varje konsert. Att the heydays are gone är nog inget de gråter över, för de har nog roliga minnen och anekdoter så det räcker och blir över.
