Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Joseph L. Mankiewicz
Skådespelare: Laurence Olivier, Michael Caine Alec Cawthorne, John Matthews, Eve Channing
Land: Storbritannien, USA
År: 1972
Genre: Mysterium, Thriller
Längd: 138 minuter
Format: DVD
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 4
Nu blir det klassisk kriminalare i världsklass! Sleuth – Spårhunden hade premiär på teaterns tiljor 1970. Då var pjäsen en billig underdog som få trodde på … men det blev en klassiker som gick non-stop både på West End och på Broadway i tolv år. Den senaste uppsättningen i Storbritannien gjordes så sent som 2024 – och resultatet blev utsålda hus och entusiastiska recensioner.
Sleuth känns fortfarande aktuell med sin lekfullhet och sina diskussioner om deckargenrens troper, ett postmodernistiskt metagrepp som är väldigt trendigt idag … och så är det så klart en ruggigt bra story som inspirerat till många efterföljare.
Alla som inte har råd med nio miljoner tulpaner: misströsta inte. Man kan göra en succé med bara av bara två skådespelare och en scen och en sjömansdocka …
Långkörare på teatern
Släktingar gick och såg den nya pjäsen i London 1970 (där de bodde) istället för att gå på den sedvanliga billiga kvartersbion och de var imponerade. De valde pjäsen Sleuth för att det var billigt att se den (till skillnad från dyra klassiska eller musikaliska teateruppsättningar). På den tiden hade pjäsen inte fått kultstatus och skådespelarna var relativt okända. Idag har teater mer och mer rört sig mot att bli ett lyxnöje – liksom biopremiärer.
Anthony Shaffer ville vänta med filmatiseringen så att den skulle hinna “gå färdigt” på teatern först. Filmen kom 1972. Pjäsen gick i tio år till och den kommer fortfarande i nyuppsättningar.
Bedräglig enkelhet
Premissen är bedrägligt enkel. Två män som är förälskade i samma kvinna möts och diskuterar och försöker lura varandra … Med dödlig utgång … För vem?
Det behövs bara två skådespelare till pjäsen, för det är aldrig mer än två karaktärer samtidigt på scen. Dockorna – speciellt sjömansdockan – ger en air av gotisk mystik och obehag. Dockor är fasansfulla.
Fler karaktärer medverkar via telefon och kvinnan som alla förälskar sig i finns med på en stor tavla. Det är lite Rebecca eller Laura över det hela. Kvinnan som sätter igång en massa händelser, och övervakar handlingen från sitt porträtt, fastän hon helt eller delvis befinner sig offstage.
Blinkningar till All About Eve
Dramatikern Anthony Shaffer har skrivit filmens manus, baserat på sin egen Tony Award-vinnande pjäs, och huvudrollerna spelas av Sir Laurence Olivier och Michael Caine. De blev båda två nominerade till bästa manliga huvudroll inför Oscarsgalan 1973.
För regin står Joseph L. Mankiewicz, mest känd för All About Eve (1950), som han vann två Oscars för (bästa regi och bästa manus). Sleuth blev hans sista film – och visst finns här med en blinkning till All About Eve.
Inspirerat till efterföljare
Sleuth har inspirerat till många efterföljare där en rik äldre man bjuder in till lekar … med potentiellt dödlig utgång. Som Graham Greenes The Bomb Party eller Rian Johnsons Knives Out 2. Mest lik är den kluriga, twistiga Deathtrap där Michael Cain spelar den äldre mannen och Superman Christopher Reeves spelar den yngre mannen. Här befinner sig inte kvinnorna bara offstage, som i Sleuth, och metafiktionen dras ett varv till då båda männen är manusförfattare för teatern.
Deckargenren diskuteras i handlingen
Något som blivit populärt idag i deckare är att diskutera själva deckargenren i handlingen. Det görs med finess och humor bland annat i den framgångsrika serien Dödligt kapitel som delvis utspelar sig i förlagsbranschen.
I Sleuth påstår Milo (Cain) att deckare är en utdöende genre på grund av dålig representation – inga invandrare finns representerade … Milo har italienskt påbrå och läser aldrig deckare. Givetvis har Milo fel. Redan på den här tiden då Sleuth gjordes, så var världens näst mest populära detektiv (efter ettan Sherlock Holmes) en invandrare som mötte fördomar och nesliga kommentarer i bok efter bok: Hercule Poirot. Agatha Christie medverkar förresten på ett foto som döljer ett kulhål …
Ledtråd till vem som först kommer att bita i gräset
Det här är en uppenbar ledtråd till att det är Milo som har fel, inte deckargenren (och att Milo kommer att bita i gräset innan deckargenren gör det). Det är dock intressant att se och höra hur PK-folk låtit likadana i alla tider. “Jag läser inte det här för att det är fel på det … det här är i alla fall vad jag tror är fel, men jag har ju aldrig själv läst denna förkastliga litteratur …” De som bannlyser böcker har oftast själv inte läst dem. De går på rykten och andrahandsinformation. Det är farligt.
Inspireras av West Side Story-skaparen Stephen Sondheim
Intressant att tänka på är att både manusförfattaren Anthony Shaffer och skådespelaren Sir Laurence Olivier inspirerades av West Side Story skaparen Stephen Sondheim, som var deras gemensamma vän. Sondheim hade ett hem fullt av spel och leksaker och upptåg, han älskade att bjuda in till lekar, och som lekande människa hade han ett långt och kreativt och glatt liv på 91 år … Tilläggas bör att Sondheims lekar aldrig hade dödlig utgång.
