Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Dean Fleischer Camp
Skådespelare: Maia Kealoha, Sydne Agudong, Zach Galifianaikis, Billy Magnusson, Courtney B. Vance
Premiär: 2025-05-23
Betyg: 4
I en galax långt långt borta ligger planeten Turo. Där ligger vetenskapsmannen Jumba Jookiba pyrt till efter att illegalt ha forskat fram 626, en milt sagt stökig och till synes oförstörbar varelse. Det bär sig dock inte bättre för lagens långa arm än att 626 avviker från planeten medelst en polisfarkost med destination jorden.
Samtidigt på just jorden råkar 6-åriga Lilo ständigt i trubbel, och det är storasyster Nani som får ta konsekvenserna eftersom föräldrarna inte lever längre. Situationen är dock på väg att förändras. Frågan är bara om det är något bra.
Man skulle kunna uttrycka det hela som att Lilo är den charmiga vildbattingen på Hawaii, medan 626, sedermera Stitch är resultatet av ett experiment någonstans i rymdens domäner, och aldrig möta de två. Såklart de gör, det är liksom denna historias poäng.
Hundtricket varar inte för evigt
I slutänden inför första mötet passerar dessutom Stitch för att vara en hund, om än en udda uppskruvat busig och ovanligt smart sådan. Lilo väljer ut honom när hon besöker det lokala hundhärbärger. Fast hundtricket varar förstås inte i all evighet. Saken kompliceras nämligen av att rymdfararen jagas av Jookiba och den ovälkomna sidekicken Pleakey, vars huvudsakliga uppgift är att rapportera hem till maktens korridorer på Turo. Som om inte detta vore nog dras självaste CIA också in i leken, ryktet om en alien i den hawaiianska bushen har inte kunnat ignoreras.
Hot om fosterfamilj
Så långt är Lilo & Stich en såväl upplyftande och skojfrisk skapelse med oväntat mycket situationskomik och kaosartad action i det mindre formatet. Regissören Dean Fleischer Camp styr med fingertoppskänslig hand historien dit han vill utan att skruva upp tempot åt det hysteriska.
Fast det vilar också ett i Disneysammanhang inte alldeles vanligt allvar över filmen, som involverar ekonomiska problem och ett hot från en idog socialtant att placera Lilo hos en fosterfamilj. Något som ger en slags välkommen känsla av verklighet utan att man för den sakens skull känner sig flyttad tillbaka till en slags skitig diskbänksrealism, modell 70-talet.
Blekt och lättviktigt original
Sedan ska villigt medges att det fanns visst skepsis hos mig innan jag bänkade mig på biografen för att se Lilo & Stich. Vår nämligen inte särskilt imponerad av det animerade originalet då det begav sig. Vill minnas att denna förlaga tedde sig tämligen blek och lättviktig bredvid klassiker som Aladdin, Lejonkungen och Skönheten och Odjuret.
Denna live action-remake är emellertid en helt annan femma. På det hela taget balanserar den snygg och med lätthet medan det spännande och komiska och å andra sidan det småsträva allvaret utan att sistnämnda tar över. Med detta sagt behöver det väl knappt nämnas att denna remake vida överglänser originalet
Kramar ut det mesta
Utöver det är det lätt att tycka att kärlekan mellan de båda systrarna skildras både med värme och, faktiskt också trovärdighet. Både den äldre systern Sydney Augdong och filmdebuterande charmtrollet Maia Kealoha kramar det mesta ur sina mer personliga scener tillsammans.
Frågan är bara vad Lilo har gör gemensamt med sin rymdfarande vän. Well, båda saknar just det. En vän, alltså. Samt en riktig familj. Också har de busandet gemensamt också, förstås. Inte konstigt då att det vädras ”opposites attract”dem emellan på ett tidigt stadium.
Mycket i vågskålen är positivt
Sentimentalt i överkant blir det trots det ofta givna familjetemat aldrig trots att vi talar Disney. Tvärtom är den biten väldigt ovanligt känsligt och väl skildrad, rent allmänt. Så med detta sagt är det mycket där i vågskålen som gör det här till en så pass positiv upplevelse. En matiné av kvalitet för hela familjen? Absolut. Lilo & Stitch förtjänar onekligen sin välförtjänta status som blockbuster. Med råge.
