Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Medverkande:
Tommy Johansson, Artist
Nina Söderquist, Artist
Jakob Samuel, Artist
Malmö SymfoniOrkester, Orkester
Anders Berglund, Dirigent
Spelas:
22 - 24 maj 2025
Att hårdrocks- och metalband väver in symfoniorkesterns klassiska tonfall med sin egen musik är inte direkt något nytt, När såväl Journey och Def Leppard som Kiss, Scorpions, Metallica, Within Temptation och en rad andra band har gjort det har bandelementet med trummor, bas och gitarr av naturliga skäl funnits kvar.
Så icke i det här fallet. Här har man under ledning av konstnärligt ansvarige dirigenten Anders Berglund låtit Malmö Symfoniorkester ta sin rättmätiga plats, det här är trots allt året då MSO fyller ett helt sekel.
Följaktligen tedde det sig inte alldeles främmande att tolka det hela så att solisterna, ex-Poodles-vokalisten Jakob Samuel, Nina Söderquist (bland annat Rhapsody of Rock) och Tommy Johansson, till vardags gitarrist i Sabaton spelandes bådeandrafiolen och vänstra handen åt frontmannen Jesper…
Urtjusiga symfoniska partier och finessrikt gurasolo
Fast med detta sagt, lite gitarrekvilibrism blev det trots allt i slutänden. Sistnämnde excellerade bland annat i en häftig version av Deep Purples Burn där urtjusiga symfoniska partier balanserades mot ett finessrikt gurasolo som var lika snabbfingrat som genomtänkt genomfört.
Även Gary Moores Over the Hills and Far Away garnerades med läckra gitarrfigurer. Stycket byggdes varsamt upp i balladform på bästa läckra sätt innan det hela brakade loss både tempomässigt och med ytterligare ett solo av den flyhänt njutbara sorten mot slutet.
Rockade med mäktig betoning
Fast för övrigt var det förstås den sisådär sextio man starka symfoniorkestern som dominerade arrangemangen. Arrangemang som överlag rockade med en slags mäktig betoning av det storslagna slaget. Mest av allt (hård)rockade förmodligen AC/DC:s Thunderstruck med Tommy Johansson på sång medan Kansas näst största hit – allra störst är givetvis Dust in the Wind – Carry on Wayward Son i denna kvälls musikaliska kostym med Samuel på sång rockade modell prog light.
Sedan är jag väl inte alldeles säker på att detta alster nådde ut helt till publiken. Med detta sagt vill jag inte påstå att det hela var svårsmält. Däremot är låten ifråga inte samma kioskvältare på våra breddgrader som på den amerikanska hem.
Inlevelserik tolkning av Journey
AOR alias melodisk hårdrock fick i sin tur även sin plats i solen via Journeys kanske mäktigaste alster Separate Ways (Worlds Apart). Ett rysansvärt instrumentalt parti av MSO stod ut här alltmedan Jakob Samuel gjorde en så inlevelserik tolkning som man kunde begära. Sedan är det en helt annan sak att ingen kunde begära att sångaren skulle överträffa Steve Perrys originalsång. Vi talar trots allt genrens absoluta toppskikt vad gäller den vokala biten här.
En stund senare tog Samuel sig an Dream On, och här får man nog säga att han lyckades gräva fram mesta möjliga drama ur denna tidiga hit av och med Aerosmith.
Färsk fräschör åt Meat Loaf-cover
Send Me an Angel, i sin tur gavs en feminin touch av Nina Söderberg i en lika naken som vacker tolkning. Samtidigt fångades utan tvekan den drömlikt romantiska känslan från Scorpions original med träffande ackuratess. Inbillar mig att Klaus Meine och gänget nickat godkännande om de varit närvarande.
Söderberg följde sedan upp och gjorde gemensam sak med sina två manliga kollegor härnäst. Dirigent Berglund introducerade numret ifråga genom att berätta om hårdrockens Wagner alias Jim Steinman. Det hade således blivit dags att avhandla Meat Loaf, och det var lätt att inse att han hade kämpat ordentligt med att få till arrangemanget här. I’d Do Anything for Love är inget lätt stycke att göra en cover på, men Berglund gav denna i positiv mening svulstiga skapelse en färsk fräschör utan att för den sakens skull hålla igen på kalorierna.
Söderquist glänste mest
På samma gång ska villigt erkännas att de tre sångarna gjorde ett bra jobb, men tycker nog ändå att det var Söderquist som glänste mest här. Vokalissan tog fullständigt kommandot över helheten i det långa sticket, mellanspelet eller vad man nu ska kalla det. En av kvällens absoluta höjdpunkter? Definitivt.
I de flesta hårdrockares DNA
Så över till avdelningen mest givna tolkningar. Eller vad sägs om The Final Countdown? Eller Nothing Else Matters? Eller för den delen Stairway to Heaven? Vi talar förstås no brainers i alla tre fallen. Alla tre låtarna finns trots allt i de flesta hårdrockares DNA, och de lämpar sig dessutom utmärkt för att ges behandling medelst symfoniorkester. Vilket man också fick en tydlig påminnelse om denna kväll.
När sistnämnda passande nog också fick avsluta tillställningen tedde det sig förmodligen så självklart att ingen på plats kände sig manad att invända något. Världens första powerballad ter sig trots allt både tidlös och lysande trots att den liksom många andra klassiker tröskas väl mycket för sitt eget bästa på sina respektive radiokanaler.
Och den version som framfördes denna kväll då? Ja, vad ska man säga, lyhörd och stämningsfull med tillhörande uppbyggnad även om hårdrockselementet framemot klimax måhända inte innehöll så mycket ös som fansen önskat
Utvecklingspotentialen är given
Fast för egen del är jag överlag mer än nöjd. Det här var onekligen en kväll att minnas. För vad mer kan man önska sig än en högklassig symfoniorkester på sextio personer, en legendarisk musikmångsysslande dirigent och tre högst kompetenta och duktiga sångare? Ja, säg det. Kan egentligen inte komma på någonting förutom att man gärna fått hålla på längre.
Hårdrock Goes Symphonic är ett koncept som borde anammas mycket mycket mer än vad som redan är fallet idag. Utvecklingspotentialen är trots allt given. Vilket framgick med all önskvärd tydlighet denna afton. Lysande är nog ordet jag letar efter här.
