DET ANDRA OFFRET – nervigt danskt sjukhusdrama om att tappa fotfästet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Den danska filmen Det andra offret träffar som en iskall sanning mitt i maggropen. Det är ett lågmält men nervigt sjukhusdrama som långsamt vecklar ut sig, inte som en thrillerspiral med snabba klipp, utan som en växande tyngd över bröstet. Regissören, Zinnini Elkington sätter tonen direkt: det här handlar inte om en spektakulär mordgåta eller ett mirakulöst hjärtingripande. Det handlar om det som händer när systemfel, tystnad och mänskliga gränser kolliderar.
 
Läkaren Alexandra (Özlem Saglanmak) kliver in i ännu ett arbetspass, denna gång med dubbelt ansvar. Samtidigt som hennes ordinarie skift börjar, tar hon även på sig bakjouren på den redan underbemannade trombolysavdelningen. Hon är erfaren och skicklig, men också trött, pressad – och fullt ut mänsklig. 

När en rutinbehandling slutar i tragedi, rämnar självbilden och skuldfrågan blir som ett virus som sprider sig genom sjukhusets korridorer. Kollegor sluter sig. Polisen dyker upp. Stödet uteblir. Och i centrum står Alexandra, ensam med sitt ansvar och sin ångest.

Antyder att något är fel innan katastrofen

Det är en film som inte skriker, men som viskar med eftertryck. Det andra offret bygger sin dramatik på små skiftningar: en blick, en tystnad, en tonartshöjning som antyder att något är fel långt innan katastrofen är ett faktum. Här visas hur en pressad vårdapparat, tyngd av underbemanning, tidspress och en osynlig men påtaglig kostnadskalkyl gör att livsviktiga beslut fattas i gråzoner, utan full information. När något går fel, är det inte systemet som granskas, utan individen. Men vem tar hand om läkaren när allt brister?

Lågmält om att tappa fotfästet

Likt den lysande amerikanska serien The Pitt, som ger en bred skildring av ett akutsjukhus, öppnar filmen upp ett helt system och zoomar snart in på en enda person. Där The Pitt växlar mellan karaktärer, låter Det andra offret oss stanna kvar i läkaren Alexandras känsloliv. Det är inte stordrama med hjältar och hjärtstartare, det är ett lågmält porträtt av hur det är att tappa fotfästet när man är den som förväntas stå stadig.

Symboliken är effektiv som den klassiska VW-reklamen – hur tar sig egentligen plogbilsföraren till sin plogbil när snön fallit? Det kan tyckas trivialt, men det landar med tyngd här: vem hjälper den som förväntas hjälpa? Vem leder vägvisaren? Svaret lämnas där det hör hemma – hos oss.

Är inte moraliserande

Prästens ord ekar som en viskning genom filmen: “Kärleken är starkare än döden. Det är det som gör oss till människor.” Eller kanske snarare, som påminner oss om att vi fortfarande lever. Men också om hur sköra vi är. Inte trots vår ofullkomlighet, utan på grund av den.

Det andra offret är inte en moraliserande film. Den väcker inga rop, men den lämnar ett eko. Det är en berättelse om skuld, tystnad, och om hur svårt det är att se det man gör rätt, när allt ljus faller på det man gjorde fel. Och kanske är det just därför den är så viktig.