Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Christopher McQuarrie
Skådespelare: Tom Cruise, Hayley Atwell, Ving Rhames, Simon Pegg, Esai Morales
Premiär: 2025-05-21
Betyg: 4
När ett filmiskt maskineri som Mission: Impossible når sin åttonde film, efter över två decennier av skenande tåg, ansiktsmasker och halsbrytande stunts, infinner sig en naturlig fråga: hur håller man fortfarande farten? Svaret är tydligt: man låter Tom Cruise göra det själv.
The Final Reckoning, regisserad av Christopher McQuarrie, bygger vidare på ett alltmer sammanvävt berättelseuniversum. McQuarrie – tidigare främst manusförfattare till flera av Cruises filmer – har funnit sitt kreativa hem i denna franchise. Han och Cruise arbetar som en väloljad enhet, med fingertoppskänsla för vad publiken vill ha och vad Cruise är beredd att riskera för att leverera det.
Ett avgörande inflytande
Att Ethan Hunt blivit synonym med Cruise är ingen slump. Rollen skapades för honom när serien filmatiserades 1996 och blev snabbt en del av hans varumärke. Som både producent och huvudrollsinnehavare har Cruise haft avgörande inflytande över allt från regissörsval till manus – och framför allt, de spektakulära stuntscenerna som definierar serien.
Världens säkerhet styrs av kod
Men först ett råd: se Dead Reckoning Part One. Även om McQuarrie försöker knyta ihop trådarna, kommer mycket till sin rätt först med bakgrundskunskap.
Tematiskt speglas detta behov av kontroll i filmens centrala hot – en artificiell intelligens kallad The Entity som infiltrerat världens underrättelsenätverk. Det är science fiction, ja, men samtidigt skrämmande samtida. När världens säkerhet styrs av kod snarare än människor, är det inte längre skurkar med övertagandeplaner vi bör frukta – utan en digital skugga utan ansikte.
Åldern tycks inte nudda honom
Mot denna fond kastar sig Tom Cruise, nu 63 år, in i actionsekvenser som trotsar fysikens lagar. Han var 33 när den första filmen släpptes, men här tycks han snarare växla upp än dra ner på tempot. Cruise är tillbaka som den oförtröttlige dårfäktaren – med en intensitet som både fascinerar och förbryllar. Åldern tycks inte nudda honom när han genomför stunts som skulle få vilken tjugofemåring som helst att tacka nej.
Fall från jetplan filmas i realtid
Och det här är inte bara action – det är ren cirkuskonst med dödsföraktande precision. Ett fall från ett jetplan filmas i realtid. Han dyker i mörka undervattensdjup där det knappt går att avgöra vad som är upp eller ner. Och när han kliver in i ett gammalt biplan – ett dubbeldäckat propellerplan från flygets barndom – når det mytiska nivåer.
Där, högt över marken, hänger han på vingen, medan planet rusar genom molnen i halsbrytande fart. Kroppen piskas av vinden, planets skrov skakar, och Cruise klamrar sig fast som om Newtons lagar vore frivilliga. Det är inte längre bara underhållning. Det är konst, byggd på mod, uthållighet och fullständig galenskap.
Höjer ribban till molnnivå
För medan andra storfilmer litar på CGI och green screen, bygger Mission: Impossible sina spektakulära scener i verkligheten. Kulisser konstrueras sten för sten, som ett monumentalt Lego-projekt. Månader av planering ligger bakom varje hopp, krasch och klippstup. Cruise höjer ribban till molnnivå och pekar: “Här kan jag nog hoppa.”
Och resten av ensemblen? De hoppar också.
Simon Pegg och Ving Rhames återvänder som Benji och Luther, trygga röster i Hunts öronsnäcka, men det är Hayley Atwell som verkligen lyser. Hennes rollfigur Grace tillför humor, djup och nerv, och känns redan som en naturlig arvtagare till franchisen. Filmen bär på ett slags avskedsstämning, där gamla karaktärer fasas ut och nya gör entré.
Snubblar ibland på sin ambitionsnivå
Trots sitt emotionella djup snubblar filmen ibland på sin egen ambitionsnivå. Tidsaxeln brister här och där, med förflyttningar som utmanar logiken. Klippsaxen har uppenbarligen fått jobba, trots den redan generösa speltiden på 2 timmar och 49 minuter.
Men när det gäller att leverera renodlad blockbuster-action vacklar filmen aldrig. Explosionerna är större, kameran rörligare, miljöerna spektakulära, men mitt i allt detta lyckas The Final Reckoning ändå bevara en känslomässig kärna. Ethan Hunt slåss inte bara mot världshot, han slåss för de människor han vägrar förlora. Och det märks.
Stuntscener som en egen konstform
Filmens värld känns också medvetet analog: blinkningar till VHS-bandspelare, klassiska BMW-modeller och ålderstigen teknik förstärker känslan. Men framför allt, stuntscenerna. Det är en egen konstform vid det här laget. Resultatet är action med handgjord känsla, bokstavligen svett, blod och välbehag, och en autenticitet som inte går att fejka, hur många CGI-studios du än ringer.
Ren och skär adrenalin
Och även om det marknadsförs som en final, känns det snarare som en överlämning. Den äldre ensemblen trappar ner, nya stiger fram. Samtidigt ger miljöerna – Svalbard, Sydafrika – filmen ett visuellt lyft och förvandlar upplevelsen till något både storslaget och nära. Visst är det action hela vägen till banken – men här är det inte utdelning i dollar, utan ren och skär adrenalin som landar på kontot.
