Klicka på bilden, för att se hela bilden
Visserligen gick undertecknad i första klass när bandet hade kommit i gång under 1967, men det var kanske inget man lyssnade på, och skulle någon i 20-årsåldern lyssnat på det här då lär de idag vara till åren och lite till.
Detta avspeglas ju självklart i bandets sättning, som numera inte har någon originalmedlem kvar. En efter en hade de lämnat det jordiska. Men så unikt är det inte att bandet lever längre än medlemmarna.
Jazzigt värre
De två inledande spåren Facelift och Burden of Proof svängde på bra och det här verkade absolut lovande. Stilmässigt skulle jag säga en släng av Zappa och tidiga Passport med ändlösa gitarrsolon.
Inte alls dumt. Speciellt när keyboardisten bytte till saxofon. Det blev än mer kosmiskt och lite kakofoniskt när The Visitor framfördes. Lät nästan som de hittade på under tiden, men i den här genren kan allting hända. Man ska nog inte vara nervöst lagd och vänta på popiga refränger. Men någonstans där hittade de coola melodier som man kunde stampa med foten till.
Nytt material
Från senaste plattan som kom 2023 fick vi höra Other Doors, vilket var titelspåret från senaste skivan. Kul att de inte bara lever på att köra musik från forntiden, utan även vågar sig på att skriva nytt. Det här höll absolut måttet. Den återhållsamma Song of Aelous andades soft jazz och man förflyttades på något sätt till någon rökig klubb i New York.
Längsta bandpresentationen jag varit med om
Normalt sätt brukar man berätta vad medlemmarna heter och säga något kort, men det här var en hel berättelse där John Etheridge väldigt detaljerat berättade om hur medlemmar kom och gick på 70-talet, och om allt gnissel som resulterade i att Soft Machine mer än en gång splittrades och återuppstod. Även de som gått bort fick omnämnande och hyllades. Han hade säkert kunna prata hela kvällen om han fått. Fourteen Hour Dream fick avsluta första setet. Instrumental musik med tvärflöjt andas progrock så det förslår.
Mååånga medlemmar
Som det nämndes var det ständiga medlemsbyten med mer eller mindre kända namn. Ska jag namedroppa så var det Daevid Allen från Gong, Andy Summers från Police, Alan Holdsworth, som spelade med UK och Bill Bruford, Percy Jones från Brand X och Rick Wakemans kusin Alan Wakeman.
Plus då sådär trettio andra som kommit och gått. Men är det någon som ska nämnas lite extra är det ju en av grundarna av Soft Machine, Robert Wyatt, som definitivt har satt sin spelstil och musikaliska innovationer på kartan. Band som Caravan, Hatfield & The North och National Health var fröer som förökade sig i den Canterburyska myllan. Det finns många album från 70-talet som fortfarande håller väldigt bra.
Tillbaks till konserten…
Open Road som är helt nyskriven är från kommande plattan. Lite dramatisk och spännande komposition. Från nytt till Joy of a Toy, som var första låten Soft Machine spelade in och gav ut.
Vår frontman berättade ytterligare en lustig anekdot om att låten lanserades som ett bassolo. Lite udda, men den speglar tidsandan 1968. Tyngre tongångar i One Glove, som avslutades med att vår humoristiske frontman fick beklaga sig över dåligt isolerade hus i England.
Hyllningar
Tidigare nämnda grundare av bandet fick en fin hyllning. Ja, han lever fortfarande och har fyllt 80, men kan ändå hyllas. Tvärflöjt och bandlös bas ger väldigt jazziga tongångar.
Ytterligare hyllning, nu till nyss bortgångne Mike Rutledge som även han var med från starten i Soft Machine. Låten i fråga var Out-Bloody-Rageous från 1970. Flummig emellanåt, men lika mycket jazzdriv och sväng. Vilda saxofonsolon piggar alltid upp.
Lika bra att köra ett trumsolo med. Och ett gitarrsolo. Här finns inga begränsningar. Backwards började lite försiktigt, men det blev väldigt progjazzig och det svängde rejält till sista tonen.
Och vad tyckte jag då?
Har sen 70-talet med jämna mellanrum lyssnat på en och annan låt, men aldrig varit någon större fan av detta band. Dock får jag efter den här kvällen omvärdera och konstatera att det här borde jag lyssnat på mer. De har som tidigare nämnts både splittrats och återuppstått i ett flertal olika inkarnationer som ingen vare sig död eller levande kan hålla ordning på.
Fast den här kvällen var riktigt trevlig. John Etheridge som spelade gitarr och berättade anekdoter var väldigt underhållande, och även om de övriga musikerna mest spelade så kändes de väldigt sympatiska. Det var ständigt lite lustigheter sinsemellan. Kul att de dessutom har ett nytt album på gång.
Läste att det var femtio år sen de sist var här, men förhoppningsvis väntar de inte så länge till nästa gång. Tveksamt om jag kan komma då.
