Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi befinner oss i Köpenhamn en fin försommarafton och självaste Kung Fredrik hade hittat till en utsåld konsertsal för att i praktiken medverka i något som skulle kunna karaktäriseras som ett kungligt dubbelbesök.
På scenen kunde nämligen rockikonen Robert Plant, 76, skådas i imponerande god form, alltjämt med sin gyllende man och sin karaktäristiska förmåga att avfyra ett ”Oh Yeah” på ett sätt som ingen annan. I salen kunde en publik skådas, som – med all respekt – var mer av gått guld än gyllene lockar. Icke desto mindre hojtades, dansandes och klappandes det som om 70-talet aldrig tagit slut i den fullsatta salongen.
Och låt oss direkt få det ur vägen: Nej, vi fick ingen Stairway to Heaven. Vilket var helt i sin ordning. För Plant har för länge sedan placerat Zeppelin-bagaget på ett imaginärt tåg till Mordor och rest vidare på sin egen soniska bildningsresa.
Den resan går för övrigt nu under namnet Saving Grace, och det är inte bara namnet på hans nya projekt, utan också en ganska exakt beskrivning av kvällens konsert. Det hela var nämligen en form av nåd, en räddning från trivialisering, en magisk stund vävd av gamla folkvisor, mörka mördarballader och musikalisk poesi som grafiskt spänner från Kentucky till Kashmir.
Precist tajmad duett
Aftonen inleddes med The Very Day I’m Gone, en sång med rötterna fast förankrade i den amerikanska folkmusikens sångbank, skapad av eller kanske snarare uppmärksammad av den Kentuckybördiga folksångerskan Addie Graham. Plant och hand musikaliska kompis, Suzy Dian höjde stämningen ytterligare med en duett, så precist och telepatiskt tajmad att självaste kungens liggare måste ha känt sig en aning i otakt.
Inom loppet av en och en halv timme guidades vi sedan genom ett ymnighetshorn av djupt känslomässiga tolkningar, däribland folksången The Cuckoo, Los Lobos Angel Dance och icke minst Gillian Welchs Orphan Girl. Samt Neil Youngs For the Turnstiles, i vilken Plant och Dian uppträdde som trancerytmiska andningsgurus i en slags Sherwoodrytmisk förtrollelse.
Fast kvällens magi uppstod särskilt i de små glimtarna av Zeppelin, som Plant lät undslippa som väldoftande rökelse mellan de nya låtarna. Sådant som Four Sticks, The Rain Song och Friends spelades nämligen i förvandlad form i meningen icke nostalgiska rekonstruktioner, utan istället levande exempel på historier som alltjämt andas luft.
Till och med mitt i mördarballaden Gallows Pole dök ett fragment från en annan Zeppelin sång upp, denna gång Black Dog, upp. Närmast som en påminnelse från ett förflutet vi inte helt har lämnat.
Förbisedd pärla
Utöver detta fick vi oss även till livs en del av Plants solonummer, inklusive Down to the Sea, hämtat från albumet Fake of Nations (1993) ett album som också innehöll den förbisedda pärlan 29 Palms, som också gavs nytt liv denna afton.
Men publiken då? De älskade det här. De levde sig med, och inte bara med kroppen, utan också med hjärtat och minnet. Det här var en kväll då folkmusik, trancerock och sagostämning smälte samman i något som kändes både gammalt och nytt.
Toner från Tolkens värld
Och för att nu förtydlig det vi redan visste från början; det blev ingen Stairway to Heaven. Men istället serverades vi en förtrollande resa in i Sherwoodskogen. Vi fick toner från Tolkiens världs, rytmer som från en shamanism ceremoni, och berättelser som kunde ha sjungits vid eldstäder för hundratals år sedan – om någon då haft en elgitarr och en röst som Robert Plan.
Så tack till Robert Plant och Saving Grace för en magisk afton.
Tack för andarna
Tack för trancen
Tack för att du, Robert Plant, alltjämt nekar till att vara en kopia av dig själv.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
