Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hört talas om Alexandra Kay? Förmodligen inte. Såvida du nu inte är en hängiven följare av Nashvillescenens senaste namn. Men det spelar egentligen ingen roll. Tjejen ifråga har ändå byggt upp en avundsvärd meritlista bestående av totalt hundra miljoner streams och drygt åtta miljoner följare på diverse sociala medier.
Vi talar om ett tidens tecken i det avseende som stavas promotion, således. Vilket är positivt ur den aspekten att det vilar en skön gör det själv-prägel över det här sättet att ta sig fram oavsett vad skivbolag och vanligt folk och kreti och pleti tycker.
Samtidigt kan jag tycka att det är hög tid för en ny generation kvinnliga artister att ta plats. Namn som Ingrid Andress, Meghan Moroney, Kacey Musgraves och Lainey Wilson håller gradvis på att göra utbudet mer jämnbördigt mellan könen i Nashville. Vilket kan behövas. Även sedan 2010-talets så kallade bro country-våg ebbat ut har den manliga dominansen fortsatt.
Får en att associerat till Dolly och Tanya
Fast något håller på att hända i detta nu, och Alexandra Kay är en av de som bidrager till förändringen. Hon låter modern samtidigt som henne southern drawl och energi med det kvinnliga perspektivet i fokus lätt får en att associera till folk som Dolly Parton och Tanya Tucker. Även om hon nu skiljer sig väsentligt från dessa legender rent röstmässigt.
Vad sedan gäller själva soundet så ska inte stickas under stol med att mycket i repertoaren uppvisar en tydlig air av countrypop, och då talar jag inte om den mest utpräglade sorten som Carrie Underwood saluför – och då inte minst på sitt senaste lyxiga album Denim & Rhinestones – utan mer av en sort som är bruklig i dagens läge.
90-talets superstjärna Garth Brooks stack inte under stol med att han inspirerats av folk som Billy Joel och Kiss i sin musik i allmänhet och kanske i synnerhet sin scenshow, och Alexandra Kay är onekligen och nosar på arenarockskonceptet på scen.
I alla fall när tempot höjs, som denna kväll i inledande Cupid’s a Cowgirl, Skip this Part, den lätt bluesbestänkta Best Worst Ex och kanske några nummer till. Inte minst tilläts rytmsektionen både ta plats och uppvisa en tyngd som knappast har något med traditionell country att göra.
Powerballader countyrstyle
Fullt i linje med detta fanns det för övrigt också ett antal starka ballader som skulle kunna betecknas som powerballader countrystyle. Som Backroad Therapy och avslutande Everleave. På samma gång bekräftade Kay att hon när andan faller på mycket väl även kan tona ner ljudbilden och bli hyfsat sparsmakad. Som i innerliga That’s What Love is.
Fast oavsett vad Kay nu drog fram ur rockärmen var publiken med på noterna. Det vankades allsång titt som tätt vare sig Kay stack ut micken över scenkanten eller inte mot den kvinnodominerade publiken. En publik som tedde sig både hängiven och engagerad. Då spelade det inte så stor roll att endast 250 personer hade löst biljett. Allsången fick Kay att utnämna kvällens show som något att komma ihåg för alltid. Eller något ditåt.
Å andra sidan var responsen välförtjänt. Den Illinois-bördiga vokalissan visade sig vara en perky och sympatisk individ med vinnande sätt och ärliga personliga berättelser i bagaget som bonus.
Förtog det goda intrycket
Ett extra plus bör för övrigt också delas ut till den skicklige gitarristen, som överlag adderade små finesser till nästan varenda en av de sexton numren som avverkades. Sedan kan jag tycka det är synd att ingen klaviaturspelare fanns på scen. Det förtog onekligen en del av det goda intrycket att instrumentet i fråga endast fanns på plats i inspelad form. Det går liksom inte att komma ifrån. Fast resultatet kan knappast bli något annat när de ekonomiska realiteterna för nya artister aldrig någonsin är lätt i dagens läge.
Men vad är det man säger; även solen har sina fläckar. Fast bortsett från den utgjorde Kays första Köpenhamnsbesök en lovande helhet från en artist som bara precis har börjat förgylla tillvaron för fans överallt.
Således är det givet att hon tänker fortsätta på den inslagna vägen. Mycket riktigt, när allt var över kom löftet omgående om en återkomst till Skandinavien redan nästa år, och jag är benägen att ta henne på orden.
