Klicka på bilden, för att se hela bilden
Mats Strandberg är en nestor inom svensk folkhemsskräck och diskbänksfantasy och har skapat mästerverk för alla ålderskategorier. Den 15 maj kommer hans nya rysare Musan – och det blir garanterat barnförbjudet när författarlivets avigsidor belyses i klassisk klaustrofobisk gotisk skräckatmosfär.
– Vi ser jättemycket fram emot din nya bok Musan! Den verkar bli riktigt gotiskt ruggig och mysigt ryslig … Utan att spoila allt för mycket, vad kan du berätta om din nya bok?
– Den handlar om Hedda, en floppande deckarförfattare som hoppas hitta tillbaka till inspirationen när hennes vän och kollega David bjuder ut henne till familjens enorma gods för en skrivvecka. I stället blir Hedda nästan förlamad av avunden som drabbar henne i huset. David har allt som hon själv inte har, både pengar och kulturellt kapital. Men Hedda blir mer och mer övertygad om att det döljer sig mörka hemligheter innanför väggarna, och allt ställs på sin spets när hennes åttaåriga son kommer dit för att fira midsommar.
– Från Cirkeln-klassikern Engelsfors till den gulliga småstadsidyllen där lille varulven Frank bor … Du är väldigt bra på att hitta fina miljöer, speciellt lantliga ställen och småstäder! Hur gör du för att hitta miljöer och stämningar som verkligen känns och har du själv några favoriter? Klappar hjärtat mest för storstan eller lantisarna?
– Jag kommer ju själv från en liten stad, Fagersta i norra Västmanland, så jag är ganska dubbel till småstaden, särskilt bruksorten. Kanske är det därför jag hela tiden återvänder till Bergslagen. Musan utspelar sig bara ett stenkast från stugbyn där en hel grupp kommunanställda blir slaktade i min förra skräckroman, Konferensen. En småstad är en spännande arena, tycker jag. Alla känner alla, på gott och ont.
– Kan det finnas personer som du gillar mer eller mindre, som du identifierar dig med … eller som du skulle vilja ha som kompisar i verkligheten?
– Absolut. Det viktigaste för mig är att karaktärerna ska vara psykologiskt trovärdiga. Det inkluderar de människor som utgör ett hot. Ingen anser ju sig själv vara ond, liksom. Det finns absolut några av mina karaktärer som jag skulle vilja umgås med i verkligheten, men det allra roligaste är nog att skriva de som jag absolut inte skulle vilja möta i verkligheten.
– Du får bjuda ut en av personerna i din bok för en dag … Vem väljer du och vad skulle ni hitta på?
– Jag skulle absolut välja Hedda i så fall. Vi är väldigt lika. Jag ville skriva om alla de fula sidorna av författarlivet som få av oss pratar offentligt om. Avundsjukan och missunnsamheten, till exempel. Storhetsvansinnet och självhatet. Jag tror vi skulle ha rätt roligt ihop under en kväll med mycket vin.
– Är du mest en intuitiv författare, eller en författare som vill planera allt minutiöst? Händer det någon gång att du blir överraskad av dina karaktärer?
– Både och. Jag vet ungefär var historien ska landa, men vägen dit kan vara ganska vag. Karaktärer beter sig ofta inte alls som jag väntat mig, men om de överraskar mig så överraskar de förhoppningsvis också läsaren. Om det går FÖR lätt att skriva dem är de förmodligen ganska klichéartade.
– Vad influerar, vad inspirerar? Naturpromenader eller musik … Vad lyssnar du på när du skriver? … Och vad är din egen Musa?
– Det är just det här som skräckelementet i Musan handlar om. Vi säger att vi får en idé – men vem får vi den av? Vem ger den till oss? Och vad krävs i utbyte? Jag tror på att man måste “mata” sin inre musa genom att se mycket film, läsa mycket böcker, gå på många utställningar, men framför allt prata väldigt mycket med vänner som är smartare än du själv, och varva det med att våga vara ensam och ha ganska tyst och tråkigt, så att du kan höra vad musan viskar till dig.
– Vad hittar du på när du inte skriver böcker?
– Då skriver jag film- och tv-manus, haha. Och så är jag och maken så ofta vi kan i vårt hus på La Palma, en av Kanarieöarna. Vi lufsar runt och påtar i trädgården och småslumrar i skuggan på terrassen. Det är min bästa hobby, att sova!
