Klicka på bilden, för att se hela bilden
Lika bra att säga det på en gång; jag är en stor fan av Lady Gaga. Det dröjde förvisso en tid innan hon gick igenom bruset bakom all hysteri kring image och outfits, typ den omtalade köttklänningen. Men insikten slog mig i sanningens namn ändå rätt tidigt. Det dröjde väl tills Bad Romance och duetten med Beyoncé, Telephone innan hon fastnade i medvetandet ordentligt.
Också hjälpte det väl dessutom en del att dessa alster ackompanjerades av påkostade flippade videos men låtarna slog definitivt hårt även utan tillhörande rörliga bilder.
Mer begåvad än de flesta
Sedan dess har dock otaligt med vatten runnit under broarna. Vid det här laget har hon visat sin förmåga att bredda sig och dessutom göra det på ett imponerande sätt.
Från den dansanta catchy elektrifierade diskon på The Fame och däremellan det mer avskalat softa soundet på Joanne och vidare till singer/songwriter-popen på A Star is Born och slutligen jazzandet, modell crooner med legendaren Tony Bennett på två album är vägen lång, men fröken Germanotta har visat att hon behärskar det mesta och är mer begåvad än de flesta.
Nya vägar utan avkall på hitsen
Hon är med andra ord så mycket mer än den kameleontaktiga och inte sällan uppmärksamhetspockande ytan, och när hon nu är aktuell med sitt sjätte album, utöver då de där två albumen med Tony Bennett, soundtracket till A Star is Born och lite annat vore det synd att säga att något mer finns att bevisa.
Men med detta sagt måste jag ändå säga att Mayhem övertygar. Det här är nämligen ett album som på många sätt ger fansen vad de vill ha, men som ändå tänjer de egna gränserna. För även om verket ifråga nu förvisso ger associationer till de tidigaste skapelserna, så är det ändå uppenbart att hon vill söka nya vägar. Utan att göra avkall på de hitorienterade melodierna, bör tilläggas.
Oemotståndlig refräng och checky lyrik
Redan på inledande Disease avtäcks ett ovanligt tungt beat, modell electroarr samtidigt som hitsensibiliteten från förr består. Efterföljande Abracadabra, i sin tur, är onekligen närbesläktad, men tempot är avsevärt högre.
Stafettpinnen till denna låtduo tas därefter över av Garden of Eden, en skapelse med en totalt oemotståndlig refräng, och då pratar jag inte bara om själva musiken, utan om texten. Eller vad sägs om denna nästan övertydliga, men samtidigt ändå snygga och klädsamt smakfulla cheeky lyrik: ”I can be your girlfriend for the weekend, you can be my boyfriend for the night. My excuse to make a bad decision. Bodies gettin’ close under the lights”.
Påminner om Chics diskosound
Och så där fortsätter det. Mayhem vimlar nämligen av starka sånger. Om nu budskapet inte gått fram än. Som Vanish into You. en släpig popdiskodänga med sofistikerad touch, som uppvisar ännu en killerrefräng. Eller som Zombieboy, ett verk som doftar sent 70-tal och tidigt 80-tal via en produktion som inte så lite påminner om Chics patenterade diskosound. Och på tal om det, dIskosoundet I 80-talet alltså. Musikalisk njutning för fans av detsamma kan även rekommenderas Shadow of the Beast.
Men Gaga har förstås en förkärlek för pop också. Lyssna bara på Lovedrug, ett taktfast stycke, vars refräng skvallrar om en tidlöshet jag inte riktigt förväntat mig, och samma sak kan sägas om närbesläktade Don’t Call Tonight. Extra plus för den smittande rytmen här.
Ett popmästerverk
Också var det det här med balladerna. Det finns väl ingen som missat den lika vackra som läckra duetten med Bruno Mars, Die With a Smile, så den lämnar vi därhän här. För Mayhem bjuder på mer av samma vara. Eller i alla ytterligare två långsamma historier. Det ena spåret är The Beast, en förförande lätt rytmisk sak med vampyrtema. Alltmedan det andra, Blade of Grass går från att initialt tona fram som avskalad pianoballad till att vara något storslaget utan att passera svulstighetsstadiet.
Det hela är helt enkelt ytterst fingertoppskänsligt hanterat. Precis som i stort sett allt på Mayhem. Följaktligen har kritiken internationellt också varit närmast lysande. En del har till och med kallat det här för ett mästerverk. Jag är benägen att hålla med. För ett popmästerverk är det här utan tvekan.
