Klicka på bilden, för att se hela bilden
Mike Tramp har haft en lång och varierad karriär. Från pojkbandet Mabel till tämligen hårda Freak of Nature är steget långt, men det är förstås White Lion som är det band som varit i särklass mest framgångsrikt. Trots en lång och produktiv solokarriär har det aldrig gått att komma undan arvet från 80-talets hårfagra glammiga metal.
Lika bra då att spela med. Således har han i eget namn med benägen hjälp från ständigt pigga italienska bolaget Frontiers valt att ge ut två volymer under titeln Songs of White Lion de två närmast föregående åren. Lägg därtill att en ”trea” är på gång senare i år, så förstår man att Tramp vill göra sitt yttersta för att krama ut så mycket det går av bandets historia.
Att detta gäller även live är självklart en no-brainer. Festivalspelningar passar naturligtvis en akt som Mike Tramp perfekt. Särskilt som han inte låtsas som om det är originalsättningen av det sedan länge splittrade bandet det handlar om. Ärlighet varar längst, om ni förstår.
Softare sound på Sweden Rock
Samtidigt går det knappast att komma ifrån att mannen de facto backas av ett enormt kompetent band. Det finns ingen anledning för fansen att gnälla över att det är en B-upplaga som står där på scen.
Det bör dock påpekas att en del hänt på livefronten sedan bandets framträdande på Sweden Rock 2023. Då var det inte svårt att få intrycket att man ville föra ner ljudbilden till något lite softare. Något som spelade mer i samma liga som John Mellencamp, Tom Petty och annat likasinnat, snarare än det musikaliska 80-tal Tramp härstammar ifrån.
Där och då på Sweden Rock var jag helt nöjd med det som serverades, men måste man jämföra måste medges att giget på Babel utgjorde ett väsentligt lyft. Inte så konstigt kanske. Sweden Rock-giget var första gången de spelade tillsammans. Allt enligt bandets gitarrist Marcus Nand, som en vän och jag pratade med helt spontant en stund efter slutsignal. För att nu ta till en sportterm.
Ett extra extranummer
Repertoaren å sin sida präglades som förväntat fullt ut av de två Songs of White Lion-albumen, och då menar jag verkligen just fullt ut. Från den groovy öppningslåten Lights and Thunder till den finfina avrundningen med ständiga fanfavoriten Lady of the Valley vankades det enkom nummer från dessa verk. Inte ens singeln och tillika covern på holländska Golden Earrings Radar Love plockades upp för att överraska.
Fast i ärlighetens namn förärades publiken på plats som kompensation även ett extra extranummer, som inte fanns på setlistan i form av vemodiga Farewell to You. Vilket bara var att bocka och buga för.
Samtidigt påmindes man om hur stark White Lions repertoar faktiskt är. Och detta trots att den ursprungliga katalogen endast består av fyra album.
Sedan får man väl vara ärlig här. Romantiska rockers, typ Tell Me, Broken Heart och Lonely Nights tillhörde utan tvekan favoriterna. Vi talar stapelvaror inom glam-metalgenren utan att ha varit hits, och då har jag ändå inte nämnt något om amerikanska topp tio-klassikern Wait
Om förtryck och längtan efter frihet
Men det finns en lite annorlunda sida av bandet också. En lite allvarligare. Som antikrigsbidraget All the Fallen Men och El Salvador, om förtryck och längtan efter frihet. Båda bidragen tangerande som av en händelse även titeln ”Kvällens tyngsta och mest riffiga nummer”. Se där, även ett hair-metalband kan vara politiska när de rockar hårt som om 80-talet aldrig varit över.
Fast det tog inte slut där. För på samma gång var förstås Cry for Freedom inget annat än ett rop på just frihet powerballad-style. Och när vi nu ändå är inne på ämnet. Kvartettens största hit When the Children Cry framfördes strax innan encore-partiet i en lite annorlunda version. En version som upphöjde originalets opluggade variant till en tjusigt elektrifierad enhet med respekt för dess ursprung.
Inte minst gitarrsolot av Marcus Nand stod ut och lyfte helheten, och det var inte enda gången. Överhuvudtaget visade gitarristen klass av rang. Visst, originalgitarristen Vito Bratta var onekligen en konstnär, men Nands finesser sken igenom från början till slut. denna afton.
Rösten är sig lik
Vad gäller Mike Tramp själv, så bär han sin ålder med värdighet. I mellansnacket pratade han mycket om att 42 år passerat sedan allt började. Vidare skojades det om dålig kondis på scen. För det är ju ett tufft jobb att vara rockstjärna.
Nästa år fyller Tramp 65, och har inga planer på att sluta. Och varför skulle han. Rösten är sig lik, mellansnacket är både intressant och roligt och hans fräscha uppenbarelse skvallrar knappast om något hårt rockstjärneliv. Snarare tvärtom.
