
Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jason Reitman
Skådespelare: Gabriel LaBelle, Rachel Sennott, Cory Michael Smith, Ella Hunt, Dylan O’Brien
Land: USA
År: 2024
Genre: Biografi, Komedi, Drama, Historia
Längd: 109 minuter
Format: Blu-ray
Distributör: SF
Betyg: 2
Pop quiz: 2015 var Donald Trump värd, 2021 ledde Elon Musk ett avsnitt … Vilket är programmet? Svar: Saturday Night Live. Förkortat SNL. Och i tidernas begynnelse (läs: 1975) hette programmet bara Saturday Night.
Om vad som hände, eller inte hände, innan första programmet (nästan inte) fick sin premiär handlar filmen Saturday Night i regi av Jason Reitman, killen som är expert på nostalgi (få har väl missat hans Ghostbusters revival av sin pappas mästerverk från 1984?!) och som skrev skämt för SNL en hel vecka efter succén med Oscarsvinnaren Juno.
Har peakat
Är det någon som minns 1970-talet och vad som gick på TV då? Är det någon som minns 1990-talet och vad som gick på TV då? Svaret från undertecknad blir nej och nej.
Saturday Night Live gick på MTV i Sverige i början av 1990-talet, nya och gamla program varvades med varandra. Idag verkar de flesta fans och recensenter tycka att SNL har peakat och gått utför. Idag är det inte humor längre – det är någon slags avant garde konst.
Humor åldras snabbt
Humor åldras snabbt och mycken humor är lokal. Ramla in på valfri lokalrevy (med undantag för Falkenbergsrevyn) och det är mycket möjligt att du inte fattar ett enda skämt. Alla har sina lokala nyheter, lokala kändisar, lokala politiker, lokala dialekter …
Och Saturday Night är väldigt, väldigt lokal, både tidsmässigt och geografiskt. Gång på gång försöker filmen säga att det här är banbrytande, det här är jättebra … och gör en förväntansfull uppbyggnad inför något som aldrig kommer. Det kommer ingen bra sketch. Det kommer inget bra skämt. Det kommer inget skratt. Det blir inte ett enda skratt under hela filmens gång.
Ingenting står på spel
Filmen omfattar nittio kaosartade minuter innan sändning och det är alltid någon som ropar ut vad klockan är och hur många minuter det är kvar, ungefär som om de skulle skicka ut en raket i rymden eller hindra en bomb från att spränga en flygplats som i Mission Impossible … Faktum är att man som publik struntar i vad klockan är och hur många minuter som är kvar och utifall ett program som sändes före ens egen tideräkning ens blev av eller inte … Vem bryr sig.
Felet med filmen: Ingenting står på spel.
En arbetsplatsskildring i mängden
Det här är en arbetsplatsskildring bland många arbetsplatsskildringar. Och vissa versioner av The Office slår högre för de har en story arc, en “office romance” (eller flera), ett nedläggningshot, en sammanslagning, allmänna intriger och annat som handlingen kan hängas upp på.
Här är det bara en massa folk, som man inte vet vilka de är, som springer omkring och skriker. Relativt okända skådespelare som har 108 minuters cosplay framför sig, där de alla är utklädda till amerikanska kändisar från 1970-talet. Originalmedlemmarna vänder sig i sina gravar.
Ett päron till farsa delar ut skämskudde
Chevy Chase vände sig inte i sin grav förresten, han vände sig mot regissören efter en officiell filmvisning och sa att han borde skämmas.Det mesta i filmen är påhittat. I stort sett ingenting i filmen skedde i verkligheten.
Skådespelarna försöker imitera Chevy Chase och Dan Aykroyd och Gilda Radner och andra numera mer eller mindre glömda kändisar … Och de liknar inte de som de ska föreställa (Bosse Parnevik hade gjort det bättre) och de har inte samma röster och inte samma rörelsemönster. Om du mot förmodan känner till Saturday Nights originaluppsättning … så hjälper det dig inte särskilt mycket. Om du inte känner till dem … ja, lycka till med att hänga med över huvud taget.
Istället för påhittad verklighet … varför inte ett påhittat påhitt?
Eftersom detta är en påhittad handling om personer som inte ser ut som eller låter som eller rör sig som de riktiga personerna … Hade det inte då varit bättre att göra en arbetsplatskomedi om en fiktiv show? Och ta ut svängarna med “office romance” och tittarsiffror och tittarstormar och budgetmöten och hot mot arbetsplatsen och allt möjligt som en humorshow har att ta itu med?
Förresten. Det där har ju redan gjorts. Aaron Sorkin (The West Wing, The Social Network) skrev utmärkt manus till TV-serien Studio 60 on the Sunset Strip, som hade premiär 2006. Gissa vad showen i serien var inspirerad av? Saturday Night Live.
Humor på liv och död
Studio 60 on the Sunset Strip har allt. Den är på liv och död. Bokstavligen. Komiker kidnappas och mordhotas. Det finns romanser och vänskapsrelationer som kämpar på mot alla odds. Både hetero-och-homorelationer tas på allvar.
Vi har den gedigna karaktärskådespelaren Sarah Paulson som komiker och gudabenådade komikern Matthew Perry i en roll som inte är en komiker. Serien är spännande, tragikomisk, dramatisk … och Aaron Sorkin fattar att det finns en ironi i att skriva dialoger backstage i en TV-produktion som låter som om de vore med i The West Wing. Showbiz som ibland tar sig självt på för stort allvar. Serien blev rankad som en av årets bästa.
Så ja. Den påhittade historien om Saturday Night finns redan. Och den var bättre med Matthew Perry.
PS. Mer färg till folket
Fotnot: Har ni noterat hur ofta det färgsprakande 1970-talet filmas i beigebrunt och i dålig upplösning? För att en del av filmerna hade dålig upplösning förr-i-tiden … innebär det inte att verkligheten för den skull hade dålig upplösning.
Man kan jämföra denna kliché med den löjliga faiblessen att skildra forna öststater i grått. Att Polen kan vara färgglatt … är tillräckligt för att publik och kritiker skulle börja hylla Jesse Eisenbergs nya tragikomiska drama A Real Pain … och att den minste killen i Home Alone växt upp och fortfarande är rolig, post-Succession, är färgstark grädde på moset. Fler färgglada skildringar och bättre upplösning … åt alla epoker och länder.