ELUVEITIE, Amager Bio, Köpenhamn den 23 januari 2025 – partymode folk metalstyle och varm stämning

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ärligt talat; jag kom i första hand för AD. Infinitum, men stannade för Eluveite. Sistnämnda var gubevars trots allt headliner. Faktum kvarstår dock att främsta anledningen till att detta gig hamnade på vårens konsertmeny var att flitiga Melissa Bonny och hennes trio mannar agerade supportakt.

Är som bekant svag för symphonic metal i allmänhet och kvinnligt frontad sådan i synnerhet, och bandets sisådär tre kvart på scen gav onekligen mersmak. Låtmaterialet övertygade överlag, och Bonny är en karismatisk frontdonna med en förmåga att byta från vän mjuk sång till growl light på en femöring. Utan att låta sistnämnda dominera, dessutom. Bara en sådan sak.

Enda minuset denna afton var väl användandet av backing tracks. Hade uppskattat om en keyboardist adderades till helheten nästa gång för livskänslans skull. Om nu ekonomin tillåter det, det vill säga.

När Eluveitie tog över

Men när vi nu är inne på det här med fulsång. Eluveities frontman Chrigel Glanzmann tog över showen initialt, tryckte gasen i botten och ägnade sig företrädelsevis åt så kallad screamo – snarare än growl – de första tjugo minuterna i sådant som Helvetios och färska The Prodigal Ones.

Det hela tedde sig energiskt, intensivt och på sitt sätt övertygande, men i mina öron också inte alldeles nyanserat. De folkanstrukna inslagen, som är bandets kännetecken manglades effektivt långt ner i ljudbilden. Kanske borde violin och annat mixats högre, vad vet jag.

När de folky elementen blev tydligare

Fast med detta sagt. Screamo och growl är inte min prioriterade forte. I min bok är åttamannabandet intressantare när de folky elementen blir tydligare och sångerskan Fabienne Erni tillåts dominera det vokala. Som igår på Amager Bio. I sådant som riffiga Slanias Son och den lätt groovy A Rose for Epona där såväl flöjt- som violin- och säckpipeinslag förekommer.

Samma uppenbara ingredienser

Ett absolut ess på setlistan denna afton var Exile of the Gods. På min ära en utmärkt folkmetalsång med tydliga catchy kvaliteter i mina öron, helt enkelt. Lika tilltalande var Ambiramus. Här fanns samma uppenbara ingredienser som i Exile of the Gods. Inte minst var refrängen minst lika stark.

En hyfsat stor moshpit

Fast när det blev tyngre och mer hårdkokt stegade Chrigel Glanzmann fram till mikrofonen och tog grov ton, och publiken får väl sägas ha varit minst lika uppskattade vad gäller detta som när Fabienne Erni sjöng rent och lät melodierna tala ett tydligare språk.

Bara det faktum att fansen blev så exalterade att det till och med skapades en hyfsat stor moshpit framför scenen ett par gånger säger väl det mesta i detta avseende.

Partymode folk metalstyle

Därmed fungerade extranumret Premonition också som en slags bekräftelse på bandets styrka som liveband. Samtidigt är förmågan att få folk komma i partymode folk metalstyle bara en sida av myntet. Det här bandet kan bevisligen också skapa en engagerande stämning av det varma slaget. Vilket en del nog inte tänker på.

print

Våra samarbetspartners