1900, Palladium, Malmö den 23 januari 2025 – soundtrack till en film? Filmer till musik?

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Musiken som Christian Gabel gett ut under namnet 1900 har genererat tre album. Stilen är kanske inte den mest lättillgängliga då den är återhållsam med teman som sakta byggs upp för att åter sväva bort. Då musiken är instrumental blir det ännu lättare att föreställa sig bilder och stämningar.

Under denna föreställning så fick vi ytterligare en dimension serverad i form av filmsnuttar och sekvenser som loopades runt och skapade en spännande kombination med musiken som framfördes.

Ostämt och finstämt

Den inledande De magnetiska slagfälten med sitt ostämda piano byggdes sakta upp med korta bild- och filmsekvenser som flimrade förbi. Jag han uppfatta ett flertal klipp med The Residents vilket gladde mig. Ska inte sväva ut redan här men bandet var redan på 70-talet pionjärer när det gällde videokonst och jag kan förstå var Christian Gabel har hämtat inspiration.

Nutid möter dåtid

Musiken var sömlös och så det var inget utrymme för applåder mellan låtarna. Det här var ju så teatraliskt som det kunde bli. Det ostämda pianot löpte som en röd tråd genom konserten och det lät som emellanåt som någon inspelning från 1910 som grävts fram. Fast ändå var det modernt. Vi dom obskyra var lite småjazzig och återhållsam där silhuetter av dansande par svävade fram på duken men gled över till Gud är en eld inuti huvudet där de släppte loss och Christian Gabel fick gå lös på xylofonen. Då lät det mer som en instrumental Bob Hund-låt. Och för oinvigda är vår frontman annars trummis i nämnda band. Självklart var det underliga bild och ljudeffekter som man försökte begripa. Men man behöver inte begripa allt. Det var fräckt och coolt, vilket var huvudsaken.

Frontdrop och backdrop

Ja, det som verkligen lyfte denna konsert var ju att man hade en tunn duk uppspänd framför scenen. Det som då visades på den genomskinliga duken blev ju även skuggor och effekter på scenen. Och som det inte var nog var det ju en duk bakom scen så det blev dubbelt liksom med ett gäng musiker i mellan. Jag rekommenderar att kolla något på Youtube så förstår ni vad jag menar.

Suggestivt och småkusligt

En av det mer suggestiva inslagen var Melodier med krökta ryggar med filmsekvenser där män med släggor högg i takt med musiken. Lite småkusligt faktiskt. Och småkusligt var det flera ställen när spöklika röster blippade upp både i och framför allt mellan låtarna. Fast emellanåt blev det väldigt vackert. Trumpet och flygelhorn har en behaglig ton men bröts av dissonanta toner. Nu blev vår frontman faktiskt riktig frontman och klev ut på golvet framför filmduken och framförde Oubliette i C-dur på något som lät som ett dåligt leksakspiano. Det var väldigt skört och vackert och då fick vi kvällens första rungande applåd.

Flimrande klipp och sekvenser från gamla filmer

Mera otäcka filmer med krig och naturkatastrofer blandades med musiken och tankarna gick till filmen Koyaanisqatsi av Philip Glass. Snabba filmklipp som flimrar fram allt medan den minimalistiska musiken spelas upp.

En liten sammanfattning kanske?

Detta var absolut en konsert/föreställning/verk som jag kommer att minnas länge. Musiken har jag lyssnat på, men live med filmer och klipp med front/backdrop gav en helt annan dimension som jag inte hade förväntat mig. Snygg produktion och proffsiga musiker! Och skulle någon fråga vilken stil det är skulle jag nog säga retrofuturistisk minimalistrock med romantiska inslag. Inte för att personen i fråga hade begripit vad jag sa men det kvittar ju. Jag var där och blev mer än nöjd.

print

Våra samarbetspartners