
Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Paddington In Peru
Regi: Dougal Wilson
Originalröster: Hugh Bonneville, Emily Mortimer, Julie Walters, Olivia Colman, Antonio Banderas
Svenska röster: Nassim Al Fakir, Linda Ulvaeus, John H:son Kjellgren, Rafael Edholm, Johannes Bah Kuhnke
Premiär: 2024-01-17
Betyg: 4
Han är tillbaka. Med en excellent brittisk rollbesättning plus Antonio Banderas. För att göra sin trilogi med marmeladmackor i högsta hugg fullständig. Det är naturligtvis världens mest brittiska och älskvärde björn Paddington som avses, och den här gången finner han anledning att söka sitt ursprung. På andra sidan jordklotet, icke desto mindre.
Ett brev betyder så mycket brukar det heta, så när Paddington får ett brev från pensionärshemmet för björnar i Peru där det informeras om att hans faster Lucy saknar honom lyssnar han. Sagt och gjort, snart befinner sig Paddington och hela familjen Browne på hemmet ifråga mitt i landets djupaste djungel.
Från motvilja till medgörlighet
Men det är inte slut där. Det visar sig att Lucy har försvunnit, och det enda spår som finns från henne är en karta där det antyds att något kallat Rumiruinen kan ha varit hennes destination.
Det är nu äventyret börjar på allvar. I potten ligger en guldskatt som ska finnas precis där ruinen ifråga är belägen. Platsen går under namnet El Dorado, en stad som varit försvunnen i evigheter. Allt enligt Hunter Cabot, en märklig skeppare med dotter som omedelbart vänder motvilja till medgörlighet och går med på att ta Paddington med nära och kära upp för floden med destination potentiella guldfynd.
En mera äventyrlig touch
Att det hela inte går som det var tänkt är givet. Inte lika givet är att här finns några vändningar som som inte är alldeles självklara. Att det inte är överdrivet förutsägbart är således värt att framhålla. Det bjuds nämligen både på en smått rörande twist med familjetema och oväntade skurkaktigheter
Värt att notera är också att Paddington i Peru har en mer äventyrlig touch än de två föregångarna. Det blir aldrig lika mycket slapstick som tidigare även om det absolut finns ett antal inslag som tangerar det vi sett tidigare. Vilket kanske i sin tur har sin förklaring i att de tre manusförfattarna inspirerats av ingen mindre än – och håll i er nu – Werner Herzog och hans Aguirre – Guds Vrede och Fitzcarraldo vid tillkomsten av storyn.
Charm och hjärtevärme utan stress och press
Men ändå, att det här överlag är en oavbruten skojig rulle för hela en björnälskande familjen går aldrig att förneka. Även om rolighetsfaktorn för all del kanske inte når riktigt samma höjder som tidigare. Ändå uppskattar jag Paddington i Peru av samma skäl som föregångarna. Inte minst är tempot aldrig hysteriskt, till exempel. Det är bara uppskruvat till en lagom nivå. Allt för att charmen och allt det hjärtevärmande ska komma fram utan stress och press.
Dessutom är Paddington själv alltjämt någon att beundra för sin lite naiva storögdhet inför världens mysterier. Detta är smått rörande. På samma sätt som dråpligheterna trots allt aldrig upphör att vara just dråpliga.