HERE – där ambitioner går för att dö

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
HERE - där ambitioner går för att dö
Regi: Robert Zemeckis
Skådespelare: Tom Hanks, Robin Wright, Paul Bettany, Kelly Reilly, Ellis Grunsell
Premiär: 2024-01-17
Betyg: 2

Robert Zemeckis verkar ha satt sig vid ett skrivbord och tänkt: ”Vad händer om jag tar allt som folk älskade med Forrest Gump, men gör det tråkigare, mer självbelåtet och med sämre dialog?” Svaret är Here, en film som lyckas vara både överambitiös och smärtsamt banal på samma gång.

Berättelsen, löst baserad på Richard McGuires grafiska roman, kretsar kring ett och samma vardagsrum genom olika tidsepoker. Från dinosauriernas era till campingbordets triumf i modern tid försöker filmen övertyga oss om att detta är ett slags poetisk reflektion över livet. I verkligheten är det bara en ursäkt för att visa upp avancerade visuella effekter och ett manus som känns som att det skrivits av en AI, tränad på Hallmark-filmer.

Scener i avsaknad av nerv och substans

Vi får bland annat följa uppkomsten av Lazy Boy-fåtöljen (den som är så groteskt ful men som de säger – skönheten sitter på insidan) och en märklig koppling till Benjamin Franklins hus, vilket naturligtvis inte tillför något alls. Det hela är en samling pseudohistoriska anekdoter som möjligen hade varit intressanta om det rörde sig om en Wikipedia-sida. Men här? Gäsp!

Tom Hanks och Robin Wright återförenas för att leverera vad som känns som deras minst lyckade insatser på flera decennier. Det är inte deras fel, dessutom är de föryngrade i stora delar av filmen. Man kan inte direkt klandra dem för att de inte lyckas framkalla känslor i scener som saknar både nerv och substans. När Zemeckis dessutom försöker övertyga oss om att en kolibri är livets stora symbol, vet man att det här skeppet är på väg att sjunka. Fjädern i Forrest Gump kändes subtil och magisk. Kolibrin i Here? Mer som en söt TikTok-animerad utfyllnad.

Och så har vi dinosaurier, urinvånare, svarta, vita, mest vita – ja, alla ska vara med och visa tidens gång. Kläm in alla framför kameran! Barn också – barn ska vara med, gärna någon som faller med huvudet i golvet. Faktiskt den enda roliga scenen.

Inte välsmakande charmigt

Och så var det de stela, repetitiva scenerna. Zemeckis verkar ha älskat idén att filma allt från samma vinkel i samma rum, vilket på något sätt ska signalera ett slags djup? I praktiken känns det mest som att han sparade pengar på kamerastativ. Till och med middagsbordsscenen, där man klämmer in ett campingbord på sniskan för att få plats med hela den historiska familjedynastin, känns som ett desperat försök att göra det hela välsmakande charmigt. Det är inte välsmakande charmigt. Det är billigt.

Smetigt sentimentalt

Det finns förstås ambition här, men det är ambitionen hos någon som inte riktigt tänkt igenom varför vi ska bry oss. Det blir smetigt sentimentalt på det där sättet som inte ens Hallmark längre vågar försöka sig på. Hela filmen känns som ett överproducerat sidoprojekt där någon i eftertexterna stolt deklarerar: ”Idén är större än utförandet.”

Slutresultatet? En film som låtsas vara en emotionell och etnologisk resa genom tiden men som i verkligheten är en 104 minuter lång teateruppsättning med effektsökeri och förlorad potential.

Betyg: 2,5 – om JPS Media nu kört med halva poäng – och det där extra halva poänget är för den stackars kolibrin som förtjänade bättre.

print

Våra samarbetspartners