Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vår danske medarbetare Henrik Hildebrand var med när danske Kung Fredrik X höll sitt första nyårstal. Reportaget är uppdelat i två delar.
Min historia
Det har varit en ära och ett privilegium att få bevittna ett betydande historiskt ögonblick i det danska kungahuset.
Förra året var ett speciellt kapitel, då drottning Margrethe II avgick, och nu har kung Frederik den 10:e tagit över stafettpinnen.
Det är en stor ära varje gång att stå nära dessa händelser och kunna dokumentera dem med min kamera.
Det är en privilegierad position att kunna fånga känslorna och berättelsen som utspelar sig, och att dela dessa ögonblick gör mig ödmjuk och tacksam.
Som fotograf är jag stolt över att kunna bidra till att bevara dessa viktiga ögonblick för eftervärlden. Varje år när jag deltar i dessa evenemang är det med stor respekt och djup ansvarskänsla. Det finns händelser som skriver sig in i historien, och jag är tacksam mot dig för att du kan ge dig dessa ögonblick.
GOTT NYTT ÅR
Den 31:a december 2024, H.M. Konungen kommer att hålla sitt första nyårstal. Detta sker från Frederik VIII:s Slott på Amalienborg, och talet kommer att direktsändas i både TV, radio och webben.
Kung Frederik X – Första nyårstalet
Det nya året gör tidens gång tydlig. När klockan slår 12 berör två år varandra och slutet blir början. Ikväll säger vi hejdå till det gamla året och inleder det nya. Precis som vi har gjort det år efter år.
Och ändå – något har förändrats. För min mor, drottning Margrethe, för mig och för dig. Även om vi alla har haft ett år på oss att vänja oss vid tanken är jag medveten om att det fortfarande kan finnas några som är lite nervösa å mina vägnar. För kan nyårstalet hållas av någon annan än drottning Margrethe?
Många inventerar på nyårsafton. Vad tar vi med oss från året som gått och vad ser vi fram emot under året som kommer? Jag tar särskilt en dag med mig. Den 14 januari. Resan genom Köpenhamns gator till Christiansborg. Min mammas sista skåp. Minuterna innan öppnades dörrarna till balkongen. Ett väldigt djupt andetag. Christiansborgs slottstorg. Folkmassan framför mig. Min familj precis bakom mig.
Att komma fram och möta så mycket stöd, glädje och kärlek. Att stå på balkongen med Queen Mary som Danmarks kungapar. Att ta in allt – eller åtminstone försöka – rörd och överväldigad. Det tar jag med mig. Det tar vi med oss. Evigt. Tack så mycket.
För ett år sedan höll min mamma sitt nyårstal nummer 52. Ett tal som lämnade de flesta bakom sig genom att vara sist. Ikväll håller jag min första. Det finns en första gång för allt och en sista gång för lika mycket. Dessa tider tenderar att sticka ut tydligare än alla andra tider. De är början och slut genom hela livet, och vi lägger särskild vikt vid dem. Första dagen i skolan – och den sista. Vi minns dem. Och vi firar.
Det gjorde vår familj också i somras, då kronprinsen gick ut gymnasiet och tillsammans med tusentals andra unga satte en festlig avslutning på en väl genomförd ungdomsutbildning. Jag har alltid älskat den tiden på året. När våra unga hoppar ut med hattar i alla färger och ockuperar gator, gränder och stränder arm i arm. Vem minns inte den ilande känslan av frihet; hela världen var öppen och alla dörrar väntade bara på att ett handtag skulle dras.
Det ser lekfullt enkelt ut när ungdomen släpper loss. Och samtidigt kan det vara allt annat än det. Många unga tappar fotfästet. Inte på ett tag, men på länge. För vissa så till den grad att de blir sjuka av det. “Varför kan jag inte vara som alla andra?”, kanske de frågar. Det finns sällan något enkelt svar. Omvänt vet vi att det hjälper att ha någon att anförtro sig till och stödja sig på. Våra närmaste är våra viktigaste räcken. Både när livet slår ner oss och när det bara svämmar över oss.
Som föräldrar till fyra tonåringar har Mary och jag lärt mig att det lönar sig att lyssna. Fråga utan att anta. Fördröja istället för att agera omedelbart. Våra barn är olika. Ungdomar likaså. Det finns ingen berättelse som passar alla. Vi får den bästa uppfattningen om vilka unga människor är genom att låta dem prata individuellt. Gång på gång imponerar de med sin förståelse för sig själva och andra. De är modiga i mina ögon. För att de vågar visa sårbarhet och ser det som en styrka. Dagens unga står upp för sig själva. Du vågar vara både och. Både sårbara och starka.
Både och. På ena sidan och på andra sidan. I en tid av ökande polarisering försvinner den nyansen lätt. Vi riskerar att reducera världen till dess ytterligheter när vi drar upp fronterna. “Är du för eller emot?”, frågas. Vi kan vara någonstans mittemellan. För vi kan se saker från flera håll och sätta oss i andras skor. Det är en av våra finaste egenskaper som människor och något vi danskar är bra på.
Jag har själv ofta lånat någon annans blick och fått syn på något nytt. Det kan vara utmanande, men det är alltid berikande, oavsett om vi ser exakt likadant på saker och ting. Vi får inte låta oenighet hindra oss från att utbyta uppfattningar och attityder. Det är i det utbytet vi får möjlighet att röra på oss och närma oss varandra. Vår tur är att vi litar på varandra hemma. Förtroendet är högt mellan oss. Detta gör det lättare att se medmänniskan före motståndaren.
Volontärarbete är ett exempel på mänsklighet och de flesta danskar engagerar sig någon gång i frivilligarbete. Det kan vara allt från att träna bord med barn i läxcaféet till att få ett nytt gymnastiklag att stå upp till att hålla en person i handen när livet tar slut. Volontärarbete kommer i många former. Den gemensamma nämnaren är att det är vettigt för alla parter, både för henne som ger henne tid och för honom som accepterar den.
Volontärer håller igång otaliga erbjudanden och aktiviteter. Även Royal Run, där 2 500 volontärer ställde upp i år för att vi andra skulle kunna åka och springa tillsammans i de fem värdstäderna. Till alla er som lägger en del av er vinst i den gemensamma poolen – tack. Jag vill också tacka alla jag möter i publiken. Det är en av många glädjeämnen i min nya roll; att föra en tradition vidare där jag hälsar på människor som tillbringat ett helt yrkesliv på samma arbetsplats och där jag hör livsberättelser från alla delar av riket.
Elektrikern som har lagt el på halva stan. Pedagogen som visat omsorg i generationer och tagit hand om barn som hamnat som föräldrar till nya barn på samma plats. De flesta förstår inte vart tiden tagit vägen, men med sina år av flit utgör de en del av Danmarks ryggrad. Det gäller även dig som vaktar över vår trygghet och trygghet; personer inom polisen, räddningstjänsten och försvaret – våra utsändare. Du som löper en risk för oss andra. Tack för dina viktiga insatser.
Vi lever i oroliga tider. Vi följer utvecklingen i Mellanöstern med häpen andedräkt och känner för de många familjer som lider. I Europa, inte långt härifrån, kämpar det ukrainska folket tappert för sin frihet. Och för vår. Kriget i Ukraina är en brutal påminnelse om att vi inte kan ta freden för given. Inte ens på vår kontinent. Europa måste stå fast på våra gemensamma värderingar.
För 75 år sedan var Danmark ett av 12 länder som etablerade försvarsalliansen Nato. Tillsammans skulle vi skydda säkerhet och fred. Sedan dess har flera länder anslutit sig. Senast Finland och Sverige. Det stärker Norden. Det stärker Europa. Det stärker vårt gemensamma frihetsförsvar. Vi kan bara lösa världens konflikter när vi står tillsammans internationellt. Detta gäller även i kampen för planetens hälsa.
Naturens rikedomar är till låns. Ingen äger himlen eller havet. Skogarna eller dalarna. Ängarna eller stjärnorna. Ingen av oss har makten att lägga ens det minsta lövet på en nässla. Vår lott är att ta hand om vårt land, för imorgon är det också en dag. Vi måste följa varje väg som leder i rätt riktning. Inte ett sätt i taget, utan alla sätt på en gång. Vi har redan många bra lösningar och tillsammans ger de hopp för framtiden. Ett hopp vi måste hålla fast vid och agera på.
Första gången och sista gången. Börjar och slut under livets gång. Vi minns dem ofta. Men det finns också allt det där ibland. Vardagsliv. Vanliga dagar som betyder mindre, men som utgör det mesta av livet. Jag är tacksam för min vardag med Queen Mary, våra fyra barn och våra två hundar. Det gläder mig att prins Joachim och prinsessan Marie har bosatt sig väl i Washington med sina barn och att min mamma njuter av sitt nya liv.
Vardagen kan snabbt springa iväg hos oss. Plötsligt har det gått en vecka, en månad, ett år. Vad är kvar? Sammanhållningen gör det. Mary och jag kände det den 14 januari, och vi känner det när vi är runt kungariket Danmark. Det är en väldigt speciell atmosfär när vi träffar dig där du bor och bor. När vi får en glimt av din vardag.
Vi är alla anslutna och var och en är skyldig i kungariket Danmark. Från den danska minoriteten i Sydslesvig – som till och med ligger utanför kungariket – och ända till Grönland. Vi hör ihop. Mary och jag kände detta tydligt när vi besökte båda platserna och allt däremellan. Vi har Färöarna på vår kredit, och vi ser fram emot att komma till Nordatlanten i sommar.
Jag önskar alla danskar – hemma och utomlands – ett gott nytt år. Vi har mycket att vara stolta över och glada över. Förtroendet. Mänskligheten. Sammanhållningen.
Mitt första nyårstal. Det kommer inte igen, men jag kommer aldrig att glömma det. De säger att “väl börjat är halvt gjort”. Det kanske säger för mycket, men Mary och jag kunde inte ha önskat oss en bättre start som kungaparet. Vi ser fram emot att ta oss an allt som följer på det nya året, och framför allt att följa upp. Med varandra och med er alla.
Tack för det gångna året och ett riktigt gott nytt år.
GUD BEVARE DANMARK
