THE EDDIE MEDUZA STORY: DÅREN Ä LÖS, Nöjesteatern, Malmö den 9 november 2024 – en rapp nostalgitripp in i en utskälld outsiders värld

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Medverkande:
Sång: Ralf Gyllenhammar
Sångare och berättare: Cornelius Löfmark
Gitarr: Filip S.
Bas: Rasmus Berggrensson
Keyboard: Niklas Brandt
Trummor: Pontus Berggrensson

Speltid: Nöjesteatern, Malmö den 7-23 november 2024.

Därefter beger sig föreställningen ut på Sverigeturné enligt följande:
Fredag 14 feb 2025, 19:30, Halmstad Teater

Lördag 15 feb 2025, 19:30 Borås Еhaga

Söndag 16 feb 2025, 18:00 Göteborg Lorensbergsteatern

Fredag 21 feb 2025, 19:30 Sundsvall Tonhallen

Lördag 22 feb 2025, 19:30 Gävle Konserthus

Fredag 28 feb 2025, 19:30 Uppsala UKK

Lördag 1 mars 2025, 19:30 Karlstad CCC

Fredag 7 mars 2025, 19:30 Växjö Konserthus

Lördag 8 mars 2025, 19:30 Kalmar Kalmarsalen

Fredag 14 mars 2025, 19:30 Trollhättan Folkets hus kulturhuset

Lördag 15 mars 2025, 19:30 Skövde Stadsteatern

Fredag 21 mars 2025, 19:30 Linköping Crusell hallen

Lördag 22 mars 2025, 19:30 Norrköping Flygeln

Fredag 28 mars 2025, 19:30 Umeå Idunteatern

Lördag 29 mars 2025, 19:30 Luleå Kulturens hus

Söndag 30 mars 2025, 18:00 Skellefteе Sara kulturhus

Fredag 4 april 2025, 19:30 Jönköping Konsert & kongress

Lördag 5 april 2025, 19:30 Stockholm Nya cirkus

Fredag 11 april 2025, 19:30 Västerås Konserthus

Lördag 12 april 2025, 19:30 Örebro Konserthus

Så har han då stigit in i de fina salongerna, Eddie Meduza alias Errol Norstedt. På inget mindre än Malmöitiska Nöjesteatern. Förvisso ett nöjestempel med såväl mycken bred folklig underhållning som events med mer finkulturell prägel, men ändå. Att få se Meduzas av spånken förkortade liv gestaltas på Nöjesteatern känns likväl tämligen otippat.

Lite lustigt också att man kan även kan bevista Meduzas historia på given matinétid likt undertecknad gjorde nu i lördags. För någon föreställning för barn och lättstötta är det här inte.

Inte såååå mycket könsrock

Å andra sidan är det inte så mycket snusk i denna show heller som den fördomsfulle (nåja) tror. Den som räknar lär istället komma fram till att endast tre sånger om självtillfredsställelse samt den där om ”stora pattar” har klarat av gallringen. Så sååååå mycket könsrock blir det aldrig. Kan hända att de närvarande som lyssnat in sig på aliaset E. Hitler som gav ut de mest skabrösa sakerna blev besvikna på att vissa godingar därifrån saknades, men det kanske var lika bra. Eller något ditåt.

Hålls samman av anekdoter, lustigheter och…

The Eddie Meduza Story försöker trots allt ha en någorlunda seriös approach tilL sitt hyllningsobjekt. Musiken framförd av sångaren Cornelius Löfmark och hans mannar hålls i alla fall samman av frontmannen som mellan numren berättar anekdoter, lustigheter, bagateller och faktiskt också en del allvarliga ting om Meduzas uppväxt. Som det faktum att pappan stack innan lille Errol föddes. Eller att ensamstående mamman hade många auktoritära styvpappor som passerade revy. Eller att han bodde på 31 olika ställen innan han var…well, det där gick inte riktigt fram i mina örongångar…

Aldrig accepterad av etablissemanget

Så visst har föreställningen en stark känsla av promenad ner för minnenas aveny. En nostalgitripp in i en utskälld outsiders värld. En outsider som aldrig blev accepterad av etablissemanget,inklusive Expressens Mats Olsson. Vilket förstås var givet. Första plattan Errol var ju dansbandsorienterad, gubevars.

En catchy skrålarlåt

Smäktande smakprovet Tretton år från detta verk framförs för övrigt denna show, och det lät verkligen inte som den Meduza vi känner i normala fall. Det gjorde däremot inledande numret med sång, Gasen i botten. En catchy skrålarlåt given att användas både för att inleda och avsluta en show.

Mer av samma vara? Tja, Raggare, uttalas Räggöre med engelsk brytning, är förstås mer åt rockabillyhållet, men ni förstå grejen. Det här var första sången med Ralf Gyllenhammar, och han visade som hastigast sin bakdel som avslutning.

”För att alla älskar snusk”

Men snusket då, undrar säkert vän av ordning. Ja, det avtäcktes mot slutet av första akten. ”För att alla älskar snusk” och ”För att det är rolig, dumt och barnsligt”, som Löfmark formulerade det. Därefter avverkades med gott humör sådant som Jag bara runkar, och de på plats som drömt om att sjunga allsång om att göra just detta fick äntligen chansen på Nöjesteaterna. Mitt på blanka eftermiddagen dessutom.

Folket i salongen flabbade glatt

Efter detta var det promenadseger för Gyllenhammar, Löfmark och bandet resten av tiden. Det bara rullade på med sådana bekantingar som Volvo, Punkdjävlar, Glasögonorm och Mera brännvin. Behöver det tilläggas att folket i salongen flabbade glatt? Naturligtvis inte, och åsikterna om Meduza må gå isär. Minst sagt. Och då särskilt vad gäller texterna. Men catchy ”bitar” kunde han skriva.

Vad månde ha blivit av honom då?

Men det kanske ändå är så att han borde ha fokuserat en aning mer på det seriösa och skrivit mer sådant som popigt romantiska femtiotalsdängan och tillika Europatopp-ettan Yea, Yea, Yea från 1979 istället. Vad månde ha blivit av honom då? En internationell stjärna? En del fans verkar tro det.

För egen del vill jag inte spekulera om detta. Istället kan konstateras att The Eddie Meduza Story är en tämligen rapp föreställning där det stora fokuset är på musiken. Vilken väl får sägas görs rättvisa. Det svänger Meduzastyle och alla inblandade på scen gör vad de ska. Extra plus för Löfmarks och Gyllenhammars kroppsspråk här.

Mellansnack som ett lustigt kitt

Sedan är det väl ingen överraskning att Löfmarks mellansnack mest bara skrapar på ytan om vem Meduza var. Det finns där mest som ett lustigt kitt med syfte att presentera en någorlunda sammanhållen historia. Lite mer om vurmen för Jesus och Gudsgrubblerierna hade till exempel varit intressant, men vi fick oss i alla fall till livs en uppspelt Han har öppnat pärleporten strax innan klimax.

Ler säkert där i sin himmel

Men oavsett vilket. Det här är som sig bör inte en en föreställning för alla, men Errol själv ler säker där i sin himmel över att han fått en föreställning som hyllar hans gärning, och det är väl i så fall huvudsaken. Jajamen, skulle man likt mannen själv kunna utbrista.