AMARANTHE och BEYOND THE BLACK, Amager Bio, Köpenhamn den 8 november 2022 – proffsigt med A. , men BtB var kvällens utropstecken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Amaranthe och Beyond the Black gjorde gemensam sak. Det var en kväll i den melodiösa metalens tecken, således. Med kvinnlig front dessutom. Bara en sådan sak. Det är som bekant en kombination som räcker väldigt långt i min bok.

Dessutom går det inte att förneka att förväntningarna hade trissats upp av de sistnämndas tre urstarka nya sånger som hittills släppts från bandets kommande självbetitlade album. Vad sedan gäller Amaranthe, så levde minnet från deras lysande gig på Sweden Rock i somras alltjämt kvar.

Kvällens stora utropstecken

Fast hur som helst; ordningsföljden för respektive framträdande påverkades givetvis av de inbördes meritförteckningarna, och där ligger onekligen svenskbandet på plus. Men Beyond the Black får ändå utan tvekan räknas som kvällens stora utropstecken. En överraskning? Abolut, men bandet i allmänhet och grundande vokalissan Jennifer Haben i synnerhet uppvisade exempel på väsentlig utveckling sedan mitt förra gig med dem på KB i Malmö för ganska exakt tre år sedan.

Självsäker dam med auktoritet

Att döma av det väldigt övertygande framträdandet på Amager Bios scen igår har tyskan förvandlats till något annat än den kompetenta, men lite väl blida frontkvinna man mötte på KB senast. Detta andra nya jag är en självsäker ung dam med autkoritet som vågar ta plats, uppmuntra sitt (metal)entertainer-jag och lita på att rösten är större och mer varierad än vad hon kanske tidigare trott. Extra plus bör också utdelas för den feta ljusriggen som adderade en läcker visuell inramning.

Mäktigare än förväntat

Totalt sett fanns det således flera anledningar till att publiken i den välfyllda gamla bion var så entusisastik och hötte med näven titt som tätt. På samma sätt som Haben äger scenen numera tar det backande bandet mer plats också. Det lät lite tyngre, mer distinkt och på det hela taget mäktigare än förväntat. De tre smakproven från det kommande albumet har redan satt tonen för det nya uppdaterade Beyond the Black via sina tillhörande videos på YouTube, och det var upp uppenbart att det smittar av sig på det gamla materialet.

Kassaskåpssäkra hits live

Till att börja med bör sägas att de aktuella sångerna Is There Anybody Out There?, Reincarnation med sitt adderade folkelement och dramatiskt luftiga Winter Is Coming alla tre lät som precis lika kassaskåpssäkra hits live. Vilket inte direkt överraskade.

Mannheimbandet har sinne för det catchy, så det är inte lätt att framhålla några särskilda favoriter. Men om man nu ändå ska försöka, varför inte då dra till med popmetalesset Lost In Forever, lätt gothfärrgade Heaven In Hell och taktfast dramatiska When Angels Fall. Sedan går det självkklart inte att förbise den närmast programenliga balladen. Human är titeln, och mitt i allt det vackra framstår Haben som en mörk sanningssägare om mänsklighetens dumhet.

Speedad öppning

Min första tanke när Beyond the Black lämnat scenen efter 70 minuters energiskt och på det hela taget lysande showande var att här har kvällens avslutningsakt fått något att bita i. Uppgiften tedde sig dock inte omöjlig. Kapaciteten hos Amaranthe är tämligen grundmurad vid det här laget.

Och mycket riktigt; den speedade öppningen med i tur och ordning Fearless, Viral och Digital World övertygade, och på den vägen var det. Egentligen. Ytligt sett. För likskom Beyond the Black är Amaranthe ett band med idel starka catchy sånger, och en förmåga att leverera dem avsevärt bättre än bara tillfredsställande. Som sagt giget på Sweden Rock senast kunde konkurrera med vad storheterna Nightwish och Within Temptation åstadkom på samma scen och festival.

Given professionalism, men grötig ljudbild

Ändå ville det sig inte riktigt denna afton. Missförstå mig inte nu, Tempot var på sedvanligt vis högt, hitsen kom i en strid ström och professionalismen given, men ljudbilden tedde sig överlag onödigt grötig och nyanslös. Sedan hjälpte det inte heller att ljudnivån verkade ha vridits upp ytterligare några snäpp sedan Jennifer Haben och gänget lämnat scenen.

Rösten svek en del

Dessutom kändes det inte riktigt som om Elize Ryd var fullt ut i form denna kväll. Att hon till synes överlät en del av publikkontakten till till sin sjungande kollega Nils Mohlin och vilade sig är en sak, vem vet, hon kanske var ”under vädret” denna kväll. Vad värre var att rösten tyvärr svek en del. Jag är ledsen att säga det, men det som kom ut tedde sig då och då lite gapigt. Det hela präglades knappast av samma övertygande kontroll över pipan som de senaste gångerna i Amaranthes sällskap.

Synd på så rara ärtor, som det brukar heta. Dock var det långt ifrån frågan om något haveri. På det hela taget var underhållningsvärdet likväl högt. Men det kunde och borde likväl ha varit så mycket bättre, för att nu travestera titeln på ett populärt TV4-program.

print

Våra samarbetspartners