SLIPKNOT, Malmö Arena den 15 augusti 2022 – underhållande, proffsigt framförande och extremt aggressivt från första stund

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Jag såg verkligen fram emot att få uppleva Slipknot live då jag sett klipp från deras shower världen över. Det vankades elaka masker, clownfigurer samt då en påkostad scenproduktion med utkikstorn på var sin flank där det frenetiskt bankades på trummor och annat som kunde låta.

Musik från Helsingborg

Men vi backar lite och börjar med Soilwork från Helsingborg som fick äran att värma upp ett nästan fullsatt Malmö Arena. De lade in högsta växeln med en gång med Övergivenheten som är det senaste släppet och med Björn Strid på sång vräkte de på rejält. The Crestfallen kördes i rasande tempo emedan Death Diviner vann mer när de lugnade ner sig till förmån för sången. Nåväl, de gjorde ett bra jobb och publiken hoppade runt till Nerve.

Bandet avslutade med Stålfågel. Ja, det är flera svenska titlar men texterna är på engelska. Fråga mig inte varför. Och skulle ni tycka att Soilwork var för hårda så kan man alltid lyssna på Björn Strids andra band, The Nightflight Orchestra som är betydligt mer lättsmält, men väldigt bra.

Musik från Ukraina

Jinjer måste absolut nämnas. De räknas som metalcore och låter emellanåt som Meshuggah med väldigt fyrkantiga och hårda riff. På det har vi en sångerska, Tatiana Shmailyuk som behärskar allt från growl till väldigt höga toner. Detta växlar hon snabbare än kvickt och man kan tro att det är minst två sångare i bandet. Öppningslåten Teacher Teacher kan få de flesta hakor att ramla i golvet om man inte har sett Jinjer på scen tidigare.

Sleep of the Righteous pendlar mellan Kate Bush-aktig sång till djävulen själv. Lite komiskt är att de övriga i bandet (gitarr, bas o trummor) ser tämligen oberörda ut med ”jag ska gå ner till ICA-klädsel” men levererar något utöver de vanliga. Pisces pendlar mellan lite halvskum jazz till total hardcore där sångerskan hoppar runt på ett nästan obehagligt sätt.

”Fuck Putin”

Det var förstås oundvikligt att de inte skulle nämna kriget i Ukraina och självklart blev det Fuck Putin och Fuck the war. Beundrar både bandet och det Ukrainska folket med att de kämpar så tappert. De avslutade med något brutalt som jag aldrig lyckades få en titel på. Men det kvittar. Bandet är absolut något man ska se om man vill se lite nyskapade musik.

Masked Singer 2.0

Kan någon berätta för mig varför man har AC/DC:s For Those About to Rock som uppvärmningslåt innan bandet går på scen? Och som om det skulle bli mindre förvirrat att uppvärmningslåt nr 2 är Get Behind Me Satan and Push. Countrypop från 1968. Fast det är ett ganska roligt tilltag och kontrasten blir helt galen när draperiet faller och Slipknot brakar loss med Disasterpiece. Det var extremt aggressivt från första sekund från att bara eskalera. Publiken blev som galna och det röj som annars brukar ta en halvtimme för ett normalt band att bygga upp löste grabbarna från Iowa på typ två sekunder. Milde himmel tänkte jag, hur ska detta sluta?

Fullt ös, sen ökar vi

Ja, lite så var det. Sångaren Corey Taylor var definitivt på hugget och de kändes som en bulldozer körde över en för att sedan backa tillbaks. Med två hysteriska trumslagare som sprang runt som skållade råttor och klättrade upp och ner på respektive podie som om någon jagad dem med högaffel. Jag oroade bara mig för att de skulle ramla ner. Efter tredje låten, All Out Life blev det lite vätskepaus och pulsen gick ner till normalläge.

Mycket publikfrieri

Vår frontgubbe pratade gärna med publiken, eller sina ”maggots” som han kallade oss och var mäkta nöjd över att åter få spela i Sverige och skrek man inte tillräckligt högt tjatades det till han var nöjd. Sulfur var nästa låt och det var trevligt att man trots intensiteten i musiken kunde höra texten. Hej, nu blev det riktigt melodiskt. Inte bara totalmangel.

Okej, allt är relativt men man är väl lite avtrubbad. Men det svängde bra. Lyssnar man lite förbi alla visuella effekter så har de förstått hur man skriver bra musik.

Bomber och eld

Det var en påkostad show som bjöds denna kväll och man visste emellanåt inte vart man skulle titta när musikerna och trumslagarna for runt. Det var explosioner och eld om vartannat. Kanske inte på Rammsteins nivå, men ändå. Med stora videoskärmar förstärktes det visuella ytterligare. Och publiken fortsatte att bli helt galna. Då jag stod strategiskt på vänsterkanten kunde jag se hur många från publiken som med hjälp från vakter bars och släpades ut totalt genomsvettiga. Det måste varit totalt mayhem längst fram i publiken.

Mera mellansnack

Corey Taylor ställde åter frågan om hur vi mådde och om alla tyckte ljudet var bra. Bra han bryr sig. Han kanske är snäll där under sin elaka mask. Fast bandet gjorde ju allt för att man skulle bli helt galen.

The Dying Song verkade vara nytt material från kommande skivan. Åter blev det en lång berättelse hur mycket det betydde för bandet att åter kunna spela här. Bara konstatera att mannen hade mycket att säga så fort musiken tystnade. Den lite mer återhållsamma Dead Memories svängde gött, och man kunde dansa lite försiktigt.

Plåtburkar att banka på

Dock var detta bara temporärt och det blev en rejäl tempoväxling och överväxeln lades i. Nu hade de hysteriska trumslagarna hittat ytterligare plåtburkar att banka på. Kul grej om inte annat. Mycket slagverk är alltid uppskattat. Konstaterade även att väldigt många i publiken sjöng med väldigt mycket. Lite (met)allsång så att säga.

Slutet är nära och luften är slut

Duality är ju en av deras större hits och det förstår jag med en så catchy refräng och stenhårda envisa gitarriff. Behöver jag berätta att det är bra tryck i publiken? De lovade att det var sista låten men lite mangel till bjuds det på. Det bjuds självklart på extranummer i form av People=Shit och Surfacing.

Och hur var kvällen då?

Jo tack, den var trevlig. Bra musik från samtliga band, och inte minst imponerades jag över Slipknots proffsiga framförande både med ljud och ljus. De har under många år byggt upp något väldigt eget och lockar många nya lyssnare hela tiden. Sångaren bad de som inte sett Slipknot tidigare räcka upp handen och det var i mina ögon väldigt många.

Verkar överväldigad

Kul för bandet. Men även om nu de övriga i bandet tackar och bugar står Corey Taylor kvar väldigt länge och bugar och tackar och verkar helt klart överväldigad över publiken denna kväll. Jag har sällan sett någon som tackat publiken så innerligt och samtidigt lovat att komma tillbaks för fler spelningar. Trots att undertecknad bara lyssnat på hitsen via Spotify skulle jag väl kunna se det här väldigt underhållande bandet igen live.

print

Våra samarbetspartners