LOS ENANITOS VERDES, House of Blues, Las Vegas den 12 juli 2022 – argentinska rocklegendarer med vitalitet och yrkeskunnande i behåll

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Hört talas om Los Enanitos Verdes? Tänkte väl det. Inte jag heller. Förrän min bättre hälft upptäckte att de skulle framträda i Las Vegas under vår (semester)jour där det vil säga. Ignoransen var nämligen total innan dess. Sedan spelar det liksom ingen roll att trion är rocklegender hemma i Argentina och världsberömde i hela den spanskspråkiga världen.

Fast berömmelsen är för all del välförtjänt. Herrarna har trots allt rockat i över fyra decennier vid det här laget med undantag för tre år i skarven mellan 80- och 90-talet. Imponerande, minst sagt. Och då skall ni skall också veta att både sångaren/basisten Marciano Cantero och gitarristen Felipe Satati har varit med ända sedan bildandet 1979.

En given Greatest Hits-spelning

Något nytt album har dock trion inte orkat få till sedan 2013 års verk Tic Tac släpptes, deras femtonde i ordningen, för övrigt. Så med tanke på detta var det också lätt att fatta att det var en rätt given Greatest Hits-spelning man skulle få uppleva.

Det kanske bästa bekräftelsen på detta var det massiva medley som inledde. Hela tio sånger radades upp här. Vilket för den oinvigde betydde att bandets breda musikaliska palett kom i dagen på en gång. Drag av såväl new wave som punk, hårdrock, ska och poprock kunde märkas här.

Mysklädd sångare och energisk gitarrist

Allt hölls sedan samman av frontduon, dem hemmamysklädde Cantero med och coole guraspelaren Satati, som verkligen utgör raka motsatsen till sin kollega. Där Cantero mest stod fast förankrad bakom mikrofonen i sin rosa tennisskjorta, mjukisbyxor och fotriktiga loafers lekte sistnämnde iförd relevant rockstjärneoutfit titt som tätt laidback, men ändå energisk gitarrhjälte så det stod härliga till. Och det kunde han väl få göra. Mannens sköna skickligt utmejslade och lekfulla gitarrfigurer lyfte inte sällan helheten allt medan Cantero gav stadga och personlighet åt låtarna med sin karaktäristiska röst.

Kvällens mesta allsångsfavorit

Här bör också framhållas att bandet verkar ha en sångkatalog som inte går av för hackor. Det faktum att oväntat många låtar nådde fram på allvar och fastnade i örongångarna denna afton måste väl betyda något. Om inte annat.

Bland favoriterna märktes bland annat lätt bossanovakryddade Amores lejanos, jazzpopiga Luz de dia stötigt uppsluppna Guitarras blancas, Tu carcel, en poprockkaramell, som gav starka associationer till Mexikos superstjärnor Mana, samt Lamento Boliviano, kvällens förmodligen mesta allsångsfavorit.

Sistnämnda misstänker jag för övrigt att Dire Straits hade kunnat göra till sin om Mark Knopfler nu mot förmodan velat återsamla sitt gamla band nu sådär på ålderns höst.

Vitaliteten, hungern och yrkeskunnande finns kvar

Och på tal om ålderns höst; Gubbsen i Los Enanitos Verdes är inte heller precis purunga, men leverera live kan de uppenbarligen fortfarande. Vitaliteten och hungern att stå på scen finns där alltjämt samtidigt som yrkeskunnandet av allt att döma aldrig klingat av.

Sedan för egen del fick jag i och med detta gig möjlighet att titta in i sydamerikansk rockhistoria för en stund, och det bör enbart ses som ett privilegium. Det hoppas jag fler inser vad det lider.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners