SWEDEN ROCK 2022, dag 1 (onsdagen den 8 juni) med bland andra NARNIA, JEAN BEAUVOIR, FREEDOM CALL och ART NATION – en dag med ett oväntat utropstecken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

”Så jävla skönt att vara tillbaka”, utbrast en medelålders man spontant till sin jämnårige kompis en stund innan grindarna öppnades till Sweden Rock Festival i onsdags. En fullt förståelig kommentar som kom direkt från hjärtat, får man väl säga. För med tanke på att coronapandemin orsakat 2,5 års stiltje på konsertfronten går det inte att komma ifrån att Sweden Rocks comeback är precis vad musikdoktorn ordinerar. På samma sätt fungerade värdarnas lustfylld Welcome Satan’s People som ljuv musik för alla närvarande metaldiggare innan första bandet, VA Rocks äntrade Silja Stage.

Detta utgjorde dock bara början på en öppningsdag, som för första gången faktiskt utökats till en heldag. En dag som var precis så varierande som man vant sig vid i detta sammanhang, för övrigt. Men att Megadeth var den givna headlinern denna dag rådde det ingen tvekan om när de rundade av aftonen drygt tio timmar efter det att VA Rocks inledde sin spelning.

Entusiasm med VA Rocks

Och på tal om dessa skånedamer; energin var det inget fel på. Det märktes att de kände viss heder över att få öppna festivalen efter tre års lockdown. Entusiasmen flödade, och den svältfödda publiken var inte sen att ge respons när trions tämligen raka rock’n’roll-hårdrock flödade ut från scenen. Tänk å ena sidan i termerna ett AC/DC minus de mest markerade rytmerna och riffen och å andra sidan en enklare variant på 70-talets hårdrockscombos. Men oavsett vilket, en trevlig om än inte direkt knockande stund bjöds man på.

Art Nation, en del av svensk melodisk hårdrock

Så över till Art Nation. Detta lovande Göteborgsband har på senare år alltmer framstått som en given utmanare till Eclipse, Degreed, H.e.a.t och för all del också det något tyngre Dynazty i den våg av svensk melodisk hårdrock som tagit plats på den internationella scenen på senare år, och i onsdags påminde gänget oss om varför. Vare sig det nu handlade om självklara upptemposaker som All the Time, midtempo-nummer à la Giving it Up Tonight eller en ballad, typ oemotståndliga We are One övertygade sällskapet. Och tro mig, sistnämnda hade varit en given topp-5 hit på USA-listan om den släppts 1986.

Det här är alltså ett band som har mycket på pluskontot. Att låtmaterialet utgör en vital del är givetvis en no brainer, men man ska också komma ihåg att det här är ett band som så ofta annars i den här genren, som består av idel duktiga musiker. Dessutom har man i låtskrivaren Alexander Strandell en frontman som utöver en sympatisk framtoning både har en förmåga att ta en publik och är i besittning av en pipa som kan konkurrera med vokalisterna i tidigare nämnda band.

Freedom Call som en lillebror

Konkurrerar gör även Freedom Call. Fast då med resten av power metal-världen. Det räcker med att snegla på Tyskland för att att hitta (band)klassiker som Gamma Ray, Helloween och Primal Fear, och i detta sällskap måste nog Nürnberg-bandet betraktas som något av en lillebror. Men herrarna kämpar på, och inte utan framgång om ni frågar mig. Det verkar till och med som det fått till ett veritabels anthem på sistone i form av M.E.T.A.L., titelspåret från senaste albumet. I alla fall gick detta nummer hem över förväntan hos publiken där framför Rock Stage.

Vilket jag har full förståelse för. På samma sätt var det lätt att uppskatta sprittande Tears of Babylon och Sail Away, en galopperande skapelse med rent allmänt catchy kvaliteter. Dock ska villigt erkännas att de speedade smattrande sakerna som brukar fungera som exempel på power metal, modell dubbla baskaggar, inte tillhör mina absoluta favoriter i genren. Snarar kanske tvärtom.

Ohejdat muller med Evergrey

Och på tal om favoriter. Något senare på den tidiga kvällskröken steg Evergrey upp på samma Rock Stage som just Freedom Call några timmar senare, och det var inte utan vissa förväntningar från undertecknad. Har hängt med i vad chefsdesignern Tom S. Englund gjort med “sitt” band sedan slutet å 90-talet ända fram till våra dagar. Med stort nöje, bör sägas. Det här är nämligen ett band som har haft en närmast osviklig förmåga genom åren att göra sin version av progg modell melodiös, men ändå alltid präglad av komplexa infall.

Synd då att nyanserna och smartnessen omgående for ut genom fönstret denna afton. Ett ohejdat muller i rytmsektionen gjorde på det hela taget sångerna en grav otjänst så läger trummor och bas dominerade. Det var först i de lugna partierna melodierna återfick sin profil och stil. Vilket inte var gott nog. Om jag säger så här; inledande Save Us hämtad från nya albumet A Heartless Portrait borde fått en bättre livepremiär. Ljudmässigt haveri, någon?

Gediget bluesbaserat med Bonafide

Så ja, jag erkänner att att Evergrey lämnades åt sitt öde relativt omgående. Till förmån för Malmöbadet Bonafide, som med framgång gett den bluesbaserade hårdrocken av 70-talssnitt ett gediget svenskt ansikte. Och detta adjektiv kunde föga förvånande även appliceras på giget i sig. Samtidigt vet man vad man får när sångaren Pontus Snibb ställer sig på scen med sina mannar, vilket inte direkt är fy skam.

Jean Beauvoir som entertainer

Samma sak kan för övrigt också sägas om Jean Beauvoirs framträdande, och halvvägs in i mannens gig kom insikten omgående, wow, veteranen är ju en entertainer som levererar utan att egentligen låtsas om det. Synd bara att förblivit något av en doldis såväl i egenskap av soloartist, som framträdande kraft i band som Crown of Thorns och Voodoo X.

Annars är Beauvoir mest känd för att ha skrivit Kiss-dängan Uh! All Night med Paul Stanley och för sin filmhit från Sylvester Stallones brutala 80-talsrulle Cobra, så det behöver väl knappas påpekas att båda dessa sånger framfördes. Med både stil och klass, bör tilläggas. Det finns både ett skönt groove och stänk av soul Beauvoirs sång trots att han av allt att döma är en rocker i hjärtat. Fast rocker eller inte, det betyder inte att han inte kan förlora sig i en riktig tjusig ballad med känslorna utanpå skinnet. Som Standing on the Corner. Det var mycket möjligt att man fick sig till livs festivalens starkaste ballögonblick redan i detta nu.

Narnia i vitalt god form

På likartat sätt måste nog också lite oväntat konstateras att Narnia är dagens mesta utropstecken. Kan inte påstå att de var alldeles okända för mig innan kvällens övningar. Däremot hade de aldrig avnjutits liv tidigare. Vi talar i termerna NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal) i vitalt god form utan direkt framstå som en kopierade variant på det hela.

Fast som sagt, kopplingarna finns där. You are the Air that I Breathe gav associationer till Def Leppard, No More Shadows from the Past påminde om ett av Saxons tyngre alster och så vidare. Lägg därtill att den i grund och botten positiva Long Live the King märkligt nog gav i alla fall milda känslor av Black Sabbath, så förstår säkert var och en vad det handlade om.

Budskap som inte trycks ner i halsen

Att sedan lyriken är av det sakrala slaget är en annan sak, men för egen del kan jag mycket väl svälja sådant så länge budskapet är positivt och inte trycks ner i halsen. Fina balladen The War that Tore the Land var för övrigt ett utmärkt exempel på detta, och den upphör dessvärre aldrig att vara aktuell. Som nu när krig åter rasar på vår egen europeiska bakgård. Extra plus här också för dramatiken och det kaloririka solot av gitarristen CJ Grimmark.

En varm (metal)stämning

Överhuvudtaget serverades en energiskt engagerad show i högt tempo av detta sakrala band. Samtidigt var det uppenbart att bandet, som nyligen fyllde tjugofem, består av ett drivna och tajta musiker som kan konsten att bjuda på en underhållande show. Sedan blev saken förstås inte sämre av att det vilade en varm (metal)stämning i Narnias sällskap, och ingen var väl mer angelägen om att alla skulle känna detta än röststarke frontmannen Christian Liljegren. Dagens utropstecken, som sagt.

Lät oväntat bra

Och bara för att nu knyta ihop säcken för dagen. Megadeth avslutade som tidigare nämnts kvällen, och utan att nu kunna ge något helhetsomdöme, så var första och kanske enda intrycket att Dave Mustaine och resten av amerikanerna lät oväntat bra innan färden gick hemåt. Men det där vet ni som bevistade konserten mer än undertecknad eftersom logistiska (transport)skäl förhindrade något längre avnjutande av thrashlegendarerna.

Foto: Michael Lindström & Henrik Hildebrandt

Setlist

Länkar till övriga dagar:
Dag 2 (torsdagen den 9 juni)
Dag 3 (fredagen den 10 juni)
Dag 4 (lördagen den 11 juni)