GARY NUMAN, KB, Malmö den 31 maj 2022 – både lysande och tungt med spelsugen syntveteran

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En kort resumé… Att inte Gary Numan fått en filmroll i Bladerunner, Mad Max eller någon annan dystopisk film kan jag tycka är väldigt underligt. Han är som klippt och skuren för i den här miljön. Dock har den mörka sidan som han denna kväll visade upp inte alltid funnits då han i slutet på 70-talet debuterade med syntpopbandet Tubeway Army. Han insåg snabbt att det kvävde hans kreativa förmåga att vara i ett band och har sedan 1979 gett ut skivor under eget namn. Kreativiteten har inte varit ett problem då han släppt drygt tjugo plattor.

Inte oväntat tätare i början av karriären för att sedan glesa ut utgivningen efter millennieskiftet. Efter de första gyllene åren i början av 80-talet gick det utför, men trägen vinner och de senaste plattorna uppvisar ett stort nyskapande. Detta har resulterat i att intresse och försäljning åter är på topp. Därav att den numera 64-åriga syntpopparen fått en ny karriär.

Tungt och maffigt sound

Men hur var kvällen på KB? Alldeles lysande måste jag säga. Konserten inleddes med Intruder, titellåten från senaste plattan. Bandet körde på för fullt från första sekund och huvudpersonen verkade trivas och vred och åmade sig som om även han var uppkopplad till något elektriskt. Ljudbilden tedde sig bra och stark och Numans tydliga sång gjorde det hela angenämt. Gitarristen och basisten iklädda svarta långkjolar förstärker absolut det tidigare nämnda ”Vi ser ut som statister i Bladerunner”. Att dessa två strängbändare dessutom har någon egen synkroniserade koreografi gör det inte sämre. Me! I Disconnect From You, som stod som låt två på setlistan var ända från 1979, och självklart var kvällens version blytung jämfört med originalet. Men bägge lät lika bra fast på olika sätt.

Inget snickesnack

Kallprata verkar inte vara Numans starka sida, så det var varken några tack-tack eller förklaringar varför och hur låtarna skrevs. Det blev inte ens någon presentation på övriga i bandet. Men det går ju alltid att googla om man nu vill veta det. Så det var full fokus på musiken eftersom det var många låtar som skulle hinnas med denna kväll. Den suggestiva The Gift även den från senaste plattan var med sina orientaliska musikslingor en riktig höjdare. Det är lite Zeppelin-Kashmirvibbar över denna komposition.

Hopp mellan gammalt och nytt

Vi kastades åter tillbaka till 70-talet och fick höra en uppfräschad version av hiten Metal. Det är ju självklart så att ljudbilden låter 2022 medan låtarna Numan skrev i början av karriären är helt annorlunda komponerade. Jag kanske sticker ut hakan här, men syntpop från 79 lät trots allt många gånger väldigt fjuttig och tunn. Även Films var från den tidiga eran. Skulle han låtit likadant idag hade han bara blivit klassad som föredetting. Kvällens första set avslutades med Pure från senaste plattan. Ytterligare ett bevis på att nyskapande i genren dystopirock.

Mera filmiskt och sällanspelade låtar

Set två öppnar med Resurrection från 2011 och det låter verkligen som musiken till någon öppningsscen till Alien. Tänk er en kontrollpanel på Nostromo som försöker komma igång med kortslutningsljud och blippande och glappande paneler. Rymdfararna, förlåt musikerna, kommer in en efter en och fyller på med mera ljud. Därefter drar det igång och vi åker vidare på någon resa till en icke utforskad del i rymden.

Vet inte om sällskapet brukar ha videoskärmar på scen, men det hade absolut varit en ytterligare dimension. Vi backar åter till 70-talet och Down in the Park från albumet The Pleasure Principle, som enligt Setlist.com bara framförts live två gånger tidigare. Stämmer detta är det ju kul att han plockar in en gammal låt som knappt få överlevande har hört live.

Uttjatad hit och förvirrad publik

Är det någon låt som praktiskt taget alla känner är det Cars från 1979. Låten är ju catchy i originalversion och kvällens version är ju självklart mycket tyngre, men ärligt var den rätt tråkig. Det kändes mer som ett tvång att framföra den för att inte göra fansen besvikna. Och på tal om besvikelse, så tror jag att de som bara lyssnat på låtarna från 79-82 och förväntat sig syntpop, de måste ha undrat om de köpt biljetter till rätt konsert. My Name Is Ruin som kom på förra albumet Songs From a Broken World befäste verkligen kontrasterna mellan nytt och gammalt.

Inte oväntat inklappade igen

Bandet verkade spelsuget så det fortsatte med ytterligare mix av gammalt och nytt. I det ordinarie setet fick vi en tung version av I Die: You Die. Inte helt oväntat blev de inklappade igen och sista-sista låten blev Are ”Friends” Electric? 43 år gammal, men den höll väl rätt bra ändå. Och till slut blev det ändå några tack-tack och bugande innan mana lämnade scenen.

Lite sammanfattning…

Bra jobbat, roligt att Gary Numan vågat att förnya sig och med det förhoppningsvis fått lite nya fans och inte bara de som hört honom för 40 år sen. Läste att han sålt drygt 10 miljoner plattor, så det bör ju finnas rätt många som gillar honom. Annat värdelöst vetande är att han även haft en karriär som flygplans-/helikopterpilot och ägnat sig åt uppvisningsflygning.

Två ord om förbandet

En kvinna, Tara Busch – en synt. All musik förinspelad och ett teatraliskt framförande som var en mix av Nina Hagen/Toyah/Kate Bush. Musiken var dansant industripunk som bröts av med en salig blandning av genrer. Perfekt som uppvärmare.

Foto: Michael Lindström

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners