LAST NIGHT IN SOHO – omtumlande, vilt, vansinnigt, spännande, oväntade vändningar, och ansikten som speglas i förskärare

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Edgar Wright
Skådespelare: Thomasin McKenzie, Anya Taylor-Joy och Terence Stamp
Premiär: 20211-11-12
Betyg: 5

Engelsmannen Edgar Wright är en kille jag aldrig riktigt vet var jag har. Han har gjort allt från den moderna klassikern Shaun of the Dead, till SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, som jag tyckte var fruktansvärt usel, irriterande, och närmast osebar. För några veckor sedan gick Wrights dokumentär om Sparks upp på bio i Sverige, men den har jag inte sett – jag hoppade pressvisningen, eftersom jag inte har någon större relation till Sparks.

Men. Redan nu är Edgar Wright tillbaka på biograferna med en ny långfilm; han har regisserat, och manuset har han skrivit tillsammans med Krysty Wilson-Cairns, som skrev 1917.

Stephen King tycker den är lysande

Last Night In Soho är en oerhört hajpad film, åtminstone i mina kretsar. Mina flöden i sociala medier innehåller mängder av inlägg av folk i utlandet som sett- och älskar filmen. Häromveckan skrev Asia Argento att hon sett filmen tillsammans med sin gamle far, Dario alltså, och de älskade den. Stephen King tycker att den är lysande.

Lever Last Night In Soho upp till hajpen? Ja, faktiskt! Under större delen av speltiden tyckte jag att den var mycket bra, men kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig – men när en dryg halvtimme av filmen återstår, lägger Wright in överväxeln och jag blev alldeles svettig. Jösses! Den här filmen utvecklades till något fullkomligt fantastiskt! Filmen klassificeras som “drama/horror/mystery”, och jag undrade hur det skulle kunna bli skräckfilm av storyn – men Wright lyckas med detta.

Rumskompis med bitchig översittare

Thomasin McKenzie, från bland annat JOJO RABBIT, spelar Eloise, Ellie kallad, som bor med sin mormor på landet. Ellies mor är död, hon var psykisk sjuk och begick självmord när Ellie var sju. Ellie drömmer om att bli modedesigner och kommer in på en skola i London.

Den lite naiva Ellie, som älskar 1960-talet och modet från den tiden, blir rumskompis med en tjej som heter Jocasta (Synnøve Karlsen); en riktigt bitchig översittare. Jocasta och hennes kompisar är nästan parodiskt vidriga, de festar, snortar kokain, beter sig som svin, och mobbar Ellie.

Ellie står inte ut med de andra studenterna, men får syn på en lapp. Ett rum uthyres. Hyresvärden är en viss ms Collins (Diana Rigg), en gammal dam med bestämda åsikter, och som själv bor på bottenvåningen. Ellie flyttar in.

Tillbaka till 1965

Sedan tidigare ser Ellie spöken – åtminstone ett, spöket av hennes mor. Men i det här gamla rummet hon flyttat in i, ser hon betydligt mer än så. När hon lägger sig i sängen, flyttas hon tillbaka till 1965. Hon kliver ut på gatan, och det första hon ser är en biograf som visar Thunderball. Hon hamnar på en nattklubb, och när hon tittar sig i en spegel, ser hon en annan tjej – blondinen Sandie (Anya Taylor-Joy). Ett par ögonblick senare har Ellie och Sandie bytt plats – Ellie syns i spegeln och betraktar Sandie, som är på klubben för att söka jobb som sångerska.

Sandie presenteras för en kille som heter Jack (Matt Smith), som påstås vara något slags manager. Sandie får ihop det med Jack, och …. Då vaknar Ellie i sin säng. Men – hon upptäcker att hon har ett sugmärke på halsen efter mötet med Jack.

Ellie fortsätter att besöka 60-talet, natt efter natt, och vi får följa Sandies karriär, som inte går som planerat. Minst sagt. I nutid försöker Ellie lösa ett kriminalfall hon såg ske på 60-talet.

Strålande filmfoto

Last Night In Soho är fantastisk att titta på. Det här är en otroligt snygg film. Edgar Wrights skildring av Swinging London går i en färgskala som för tankarna till Mario Bava. Om det verkligen såg ut så i London på den tiden vet jag inte, jag är för ung och Wright var inte ens född. Men det spelar ingen roll. Filmfotot är strålande och berättargreppen är innovativa – jag gillar i synnerhet när Ellie syns i speglar medan hon iakttar Sandie.

Ansikten speglas i förskärare

I nutid besöker Ellie en nattklubb som heter Inferno, och på skylten utanför återfinner vi logotypen till Dario Argentos film Inferno. Under den sista halvtimmen går filmen från att vara ett mysigt mysterium till, ja, vad ska jag säga: full Dario Argento giallo mode. Vilt, vansinnigt, spännande, oväntade vändningar, och ansikten som speglas i förskärare. Blodet forsar. Vi får även tydliga blinkningar till Repulsion och Carnival of Souls.

Filmen inleds med texten “For Diana”. Det här blev legendaren Diana Riggs sista film. Hon dog i september förra året, samma månad den här filmen skulle premiärvisas. Premiären sköts dock upp två gånger på grund av pandemin.

60-talshits på soundtracket

Diana Rigg var en 60-talsikon, och en annan 60-talsikon är Terence Stamp. Han är också med i den här filmen, han är född 1938, men är fortfarande lika cool som han alltid varit.

Det ligger som sig bör en massa 60-talshits på soundtracket. Cilla Black figurerar ofta. En av låtarna, “Happy House”, är dock en cover från 80-talet med Siouxsie and the Banshees, eftersom Edgar Wright tyckte att denna version passar bättre till en scen som utspelar sig i nutid.

Film med stort F

Last Night In Soho är en omtumlande upplevelse. Jag blev fullkomligt uppslukad filmen. Det är en film gjord med stor entusiasm. Den är surrealistisk och fascinerande. Den är dekadent, gräll och elegant. Den är enastående. Det här är Film med stort F. Jag vill se om den och studera alla detaljer. Diana Rigg tog farväl med flaggan i topp! Jag älskar, som kanske är bekant, den typ av 60- och 70-talsfilm som Edgar Wright inspirerats av, så jag kan nog bara sätta ett betyg.

Skriven 2021-11-10

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners