Från mannen bakom hyllade Shoplifters, Hirokazu Koreeda kommer Sanningen. Den japanske auteuren har lämnat hemlandet för att arbeta med Frankrikes nationalskatter Catherine Deneuve och Juliette Binoche, och slutresultatet har givetvis blivit väldigt franskt. Paris är spelplatsen, det pratas mycket och ofta och matlagning finns med i periferin.

Samtidigt undviker filmen på sant Koreedavis den sentimentalitet han uttryckt som ett hinder för att se karaktärerna objektivt. Det gör fullt logiskt att denna film om bitterhet, känslomässig skuld och ouppklarade konflikter betraktar relationerna mellan karaktärerna både neutralt och utan högre tonlägen. Däremot vimlar det av pikar och sarkasmer i dialogen, som är både både roliga och betecknande.

I handlingens centrum finner vi levande filmlegenden Fabienne Dangerville, som står i begrepp att släppa sin biografi. För att fira detta begåvar sällan sedda New York-boende dottern och manusförfattaren Lumir sin mor med ett besök i hennes herrgårdsliknande bostad i den franska huvudstaden. I släptåg har Lumir sin man, amerikanske B-skådisen Hank och deras välartade dotter Charlotte.

På det här stadiet är manegen krattad för en artig sejour i distanserandets tecken. Men så blir det naturligtvis inte. Snart kommer gammalt groll upp till ytan. Inte minst orsakar den aktuella biografin antipatier hos Lumir eftersom Fabienne tydligen fabulerat och idylliserat häftigt om det mesta. När dottern konfronterar den gamla divan med detta försvarar hon sig med att sanningen inte är intressant.

Och på tal om just det här med sanning, så är Fabienne faktiskt inte en särskilt trevlig person. Arrogans, nyckfullhet och för all del också en del stroppighet präglar hennes person. Dock hyser hon en viss svaghet för lilla Charlotte. Samma sak kan för övrigt inte sägas om Hank. Honom betraktar Fabienne med överlägsenhet, men han duger åtminstone till att bli full på vin tillsammans med.

Ja, och mitt i allt det här hoppar den åldrande aktrisens lojale assistent av tåget i besvikelse över att inte ens ha nämnts i biografin. Det bli Lumir som får ta över ansvaret för att mamman låter bli whiskeyn i samband med inspelningen av en ny film hon motvilligt tackat ja till. Detta i sin tur ger associationer en händelse långt bak i det förflutna då en vän och kollega till Fabienne tog livet av sig. Något Lumir inte utan anledning klandrar modern för.

Som synes är det en hel del Koreeda avhandlar under de ganska exakt två timmar filmen pågår. Kanske blir det i slutänden till och mer väl mycket av det goda(?) Om nu ”sanningen” ska fram. Fast på samma gång tycker jag nog ändå den manusförfattande regissören knyter ihop säcken snyggt. Det blir ett tillfredsställande avslut där alla parter inklusive de två dominerande kvinnorna kan tillåta sig gå vidare.

Fast utan Deneuve och Binoche hade det här inte varit samma starka (skådespelar)upplevelse. Båda är lysande på alla de vis, och vid sidlinjen står dessutom duktigt folk som underskattade Ethan Hawke som Lumirs make, ”assistenten” Alain Libolt och nya unga stjärnskottet Manon Clavel i rollen som öh…ungt stjärnskott och adderar ytterligare glans åt agerandet.

Skriven 2020-03-14