SUM 41, Amager Bio, Köpenhamn den 3 februari 2020

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När det gäller punkiga band med popfokus går det förvisso tretton på dussinet, men med detta sagt finns det ändå många combos som är såväl gedigna som har lyckats uppdatera sin musik genom åren utan att tappa bort sin känsla för klatchiga melodier. Ett av dessa är Sum 41. Jämför förstlingsverket, 2000 års Half Hour of Power med höstens starka release Order In Decline, det nionde i ordningen, så framgår kontrasterna tydligt.

(Punk)själen i bandmedlemmarna

Det är liksom sådant som betecknas som både mognad och utveckling, och det vore väl konstigt om det inte hänt något på sånär två decennier. Men andra ord bör de hardcoreindivider som eventuellt fortfarande högljutt gnäller om sell out lägga ner sitt kampanjande nu.

Inte minst för att (punk)själen alltjämt finns där inombords hos respektive bandmedlem. Att hävda något annat är bara trams. Det om något bekräftades på det utsålda Amager Bio igår. Redan i andra numret, tralliga The Hell Song trampades den punkiga gasen i botten, varpå en svettig mosh pit omgående bildades framför scenen. Det var dock långt ifrån sista gången denna begagnades. Långt därifrån.

Vansinnestempo utan filter

Efterföljande Motivation följde i samma anda liksom den skamlöst catchy Over My Head (Better off Dead) , och på det här stadiet låg det rätt nära till hands att i första hand definiera Sum 41 som en aningen ruffigare variant på kollegor som All Time Low, Blink 182 , Bowling for Soup och Yellowcard minus violininpassen med flera i detta getingbo.

Ändå var detta inte klimax vad gäller ösfaktorn. För under kvällens lopp dök även sådant som Out for Blood och The People vs…upp. Vi talar punk i vansinnestempo utan några som helst filter. I alla fall vad som kunde höras vid första anblicken. Eller hur man nu ska uttrycka saken.

Refräng The Offspring varit stolta över

Sedan får vi inte heller glömma att Sum 41 även är inne och nosar på metalgenren då och då. Inledande Turning Away – en favorit från senaste skivan – med sitt tunga riffande signerat gitarristen Dave Baksh mellan en snygg mjuk öppning och en punkig refräng The Offspring hade varit stolta över var bara ett exempel på detta. Ett annat var tidiga hiten Fat Lip, som inte så lite påminde om hardcoreakter som P.O.D. och tidiga Sugar Ray med sina hiphoporienterade verser

Ballader som inom hårfager metal

Ja, ni hör själva, så enkelt är det inte att bara placera kanadensarna i det sedvanliga poppunkfacket rakt av, och det är väl tur det. För det var nyanserna och stilskiftena inom en tämligen varierad musikalisk palett som bidrog till att förhöja underhållningsvärdet.

Fast vad diverse surkartar än påstår; ballader hör också hemma i den här genren lika mycket som inom AOR och hårfager metal, och denna kväll fick man en påminnelse om varför. För sådant som den tämligen mäktiga War och Best of Me med sångaren Deryck Whibley vid pianot tillhörde också några av aftonens höjdpunkter. Vi talar vackert inom genrens ramar med ett fint känsloutspel därtill av frontmannen.

Speedad cover på Queen

Fast överlag handlade det trots allt om att rocka utan pardon där på Amager Bio. Mycket riktigt förkunnade bandet också sin mission under extranumrena i en kul speedad cover av Queens We Will Rock You. Om nu någon till äventyrs hade lyckats misstolka det Ontariobördiga sällskapets avsikt, det vill säga.

Härligt trummisdriv och domderande frontman

Vilket de överlag gjorde bättre än vad jag kanske förväntat mig. Tillställningen tedde sig både energisk, välspelad och tillika präglad av ett härligt driv bakom trumsetet tack vare skinnplågaren Frank Zummo. Whibley å sin sida är en tämligen karismatisk frontman, som vet hur han ska domdera publiken utan alltför mycket ansträngning.

Sångaren behövde med andra ord inte mana på alltför mycket för att uppspelta till synes uteslutande män av yngre ålder skulle ta av sig t-shirten och hålla moshpiten kokande om man säger så. Och oavsett om han frågade hur vi ”motherfuckers” mådde eller överraskande belevat tackade alla ”ladies and gentlemen” för att vi valt att spendera kvällen med hans band utstöttes unisont högljudda läten.

Insikten om höga standarden på sångkatalogen

Vad jag försöker säga är helt enkelt att Sum 41 levererade även ur en lätt rebellisk showsynpunkt. Eller på fler än ett sätt om ni så vill. Men det man framförallt tar med sig efter den här spelningen är faktiskt insikten om den genomgående höga standarden och bredden på sångkatalogen. Vid närmare eftertanke fanns det ingen direkt svag låt på setlistan denna kväll, och det var onekligen smått imponerande.

Foto: Henrik Hildebrandt

Skriven 2020-02-04

print

Våra samarbetspartners