Klicka på bilden, för att se hela bilden
Under det tidiga hedenhös på åttiotalet fick Nik Kershaw snabbt en rutinmässig tonårsstämpel. För sångaren själv var detta aldrig något som omfamnades, han ville ju bli tagen på allvar som en riktig musiker istället. Å andra sidan behövde han inte leva med detta ok särskilt länge. Redan när verk tre, Radio Musicola släpptes 1986 hade luften gått ur karriären.
Musiken vägde tyngre än looken
Vilket i och för sig inte var så konstigt. För britten var egentligen aldrig den som spottade ur sig sånger som doftade radiohits med ungdomarna som målgrupp i parti och minut. Om ens någonsin. Ja, det skulle möjligen vara debutsingeln I Won’t Let the Sun Go Down on Me då. Men för övrigt var sångaren inte direkt lagd åt det hållet.
Därför hade det i längden heller ingen betydelse att han vid den här tiden mycket väl kunde konkurrera utseendemässigt med de fagra gossarna i ABC, Duran Duran och Spandau Ballet med flera i synt- och new romantics-vågen. För det visade sig i slutänden att musiken i det här fallet trots allt vägde tyngre än looken, kidsen droppade honom när musiken inte stämde överens med det som ytan förmedlade. Något som väl trots allt får ses som ett sundhetstecken även om det var olyckligt för Kershaw.
Trevligt och småmysigt och stelt utan större nerv
Idag är sångaren sextioett år gammal, lycklig farfar i det privata och hyfsat aktiv under radarn både vad gäller diverse samarbeten och jobbet på scen. Vad gäller det sistnämnda fick man sig till livs detta i en konsert som man får förmoda var den första på skandinavisk mark på evigheter, så ärligt talat låg en del förväntningar där i medvetandet och briserade.
Dessvärre visade sig tillställningen sedan inte lyfta till några enorma höjder. Trevligt och småmysigt var det hela för all del. Men också en aning stelt utan större nerv. Alldeles för ofta kändes det som något av svänget och livekänslan saknades. Således tedde det hela i viss mån som en lätt avslagen nostalgitripp.
Tämligen skiftande repertoar
Fast det går förstås inte att komma ifrån att här trots allt fanns variation. Vilket på sitt sätt är givet eftersom Kershaws repertoar faktiskt är tämligen skiftande, det vet alla som någon gång lyssnat igenom någon av hans åtta skivor. Något som fullt logiskt då också avspeglades live. På Docken avverkade såväl den lätt funky Don Quixote och jazzdoftande Can’t Get Arrested som svängigt westcoastaktiga Radio Musicola och softa ballader som Have a Nice Life, som denna kväll dedikerades till tioåriga sondottern.
En cover på sig själv
Kvällens rakaste nummer i sin tur var The One and Only, kortlivade popidolen Chesney Hawkes Englandsetta från 1991. Twisten här är förstås att Kershaw skrev sången ifråga då det begav sig, och nu alltså gjorde en cover på sig själv. Fast här måste nog framhållas att originalet med Hawkes har bättre schwung än den version kompositören själv presenterade på Docken.
Wouldn’t It Be Good gjordes dock i ärlighetens namn rättvisa. Likaså The Riddle. Men så talar vi också i termerna rätt och slätt starka underskattade hitlåtar, som än i dag sett i backspegeln fortsätter stå sig väl i den hårda konkurrensen av välproducerad snygg pop som släpptes under åttiotalet.
Sympatisk, men inte överdrivet spännande figur
Fast med detta sagt; mitt första gig med Nik Kershaw visade sig likväl på det hela taget vara en ganska uddlös och stel historia. Britten gav förvisso ett sympatisk och tilltalande opretentiöst intryck, men som scenartist visade han sig också vara en inte överdrivet spännande figur.
Bandet hjälpte bara marginellt
Sedan blev saken inte bättre av att det här överlag var en tämligen stillastående och händelselös konsert. Bokstavligt talat. Showelementet var i stort sett lika med noll. Sedan må bandet ha varit kompetent, men kvartetten där bakom honom hjälpte knappast till att lyfta tillställningen och göra den mer än marginellt mer livemässig.
Foto: Henrik Hildebrandt
Skriven 2019-11-16
Du kanske gillar:
SWEDEN ROCK 2011, dag 4 (lördagen den 11 juni) med bland andra NIFELHEIM, HAWKWIND och OZZY OSBOURNE
THE SWEET, Docken, Köpenhamn den 2 november 2019
COPENHELL 2012, dag 2 (lördagen den 16 juni 2012) med bland andra IMMORTAL, LAMB OF GOD och MARILYN MANSON
DEVIN TOWNSEND, Amager Bio, Köpenhamn den 25 november 2019
