Klicka på bilden, för att se hela bilden
Den 21 april det här året läste jag i Times of India att ”Zurich court ruled that safe-deposit boxes that contain Kafka’s papers can be opened.” / ”En domstol i Zürich beslutade att förvaringsboxar med Kafkas dokument får öppnas (och överföras till Israel)”. (Se: https://timesofindia.indiatimes.com/life-style/books/features/new-works-by-kafka-might-be-revealed-soon/articleshow/68953575.cms) Att Kafkas verk blir tillgängligt för forskare och i förlängningen även för allmänheten är alltså något som engagerar hela den litterära världen.
Affären kring Kafkas litterära kvarlevor emanerar från berättelsen att hans vän, Max Brod, fick av Kafka uppdrag att förstöra dessa efter hans död.
Jag tror att denna berättelse är inget annat än en smart förläggarkupp. Wikipedia skriver att Max Brod är känd för att ha räddat Franz Kafkas manuskript, då han lät bli att bränna dem enligt vad Kafka önskade i sitt testamente.
Max Brod har alltså, påstås det, agerat självmant när han inte tog Kafkas önskan om att hans litterära kvarlåtenskap skulle brännas, utan istället gjorde Kafka till en litterär celebritet.
Brod och Kafka är således förbundna med varandra på liknande vis som exempelvis Elisabeth Förster-Nietzsche och Friedrich Nietzsche. Brod gjorde världen en förtjänst, Nietzsches yngre syster, den ökända Therese Elisabeth Alexandra Förster-Nietzsche, nationalist, antisemit och aktiv medlem i Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei smutsade däremot ner sin brors rykte för evigheternas evighet när hon lät sina kamrater Hitler, Goebbels & Co frisera broderns tankar och skrifter så att de passade deras irrlära.
Agerade Brod av egen fri vilja, eller tolkade han Kafkas önskan på annat vis än exempelvis den ovannämnda Wikipedia?
Kafka och Max Brod var inte de enda Prag-författare som skrev på tyska. Det gjorde även Egon Erwin Kisch, känd under epitetet rasande reporter, Franz Werfel, Rainer Maria Rilke, Johannes Urzidil, Oskar Baum, Oskar Kuh, Franz Janowitz, Paul Leppin, Gustav Meyrink, Hugo Salus, Ernst Weiss, Ludwig Winder, Karl Brand och Felix Weltsch, för att nämna åtminstone de i vida världen mest kända.
Max Brod livsöde, liksom eftermäle påminner, åtminstone delvis, om Antonio Salieris dito. Salieri liksom Brod var en utlänning i det land där han förlagt sin professionella verksamhet. Salieri komponerade omkring 40 operor och en mängd annan musik, inte minst kyrklig. Han var enormt hyllad och betraktades som musikens kejsare. Han var också lärare. Exempelvis för Ludwig van Beethoven, Franz Liszt, Johann Nepomuk Hummel och ytterligare en tjeck, Simon Sechter. Och trots allt detta skulle Salieri förmodligen blivit nästan glömd, om Aleksandr Pusjkin inte skrev dramat ”Mozart och Salieri”, och om Nikolaj Rimskij-Korsakov inte transformerade denna till en opera, och om denna i sin tur inte inspirerade Sir Peter Levin Shaffer att skriva pjäsen ”Amadeus” och om denna inte blev omvandlad till en oförglömlig film av Milos Forman. Även P. D. Q. Bachs (Johann Peter Schickeles) glada opera ”A Little Nightmare Music” bidrog till förlängningen av Salieris eftermäle, liksom även ”Mozart, L’Opera Rock” av librettisterna Dove Attia och François Chouquet och ett team av kompositörer, som leds av Jean-Pierre Pilot och Olivier Schultheis.
Ingen som har sett ”Margical History Tour”, där Lisa Simpson och Bart Simpson spelar Salieri respektive Mozart, är ovetande om att Salieri var ”the patron saint of mediocrity“ / ”medelmåttighetens skyddshelgon”.
Max Brod blev också geniförklarad i sina unga år. Redan hans första roman ”Schloss Nornepygge” blev högvärderad, till och med i Tyskland. Även hans verksamhet som kompositör var mycket uppskattad, inte minst för att han musiksatte Heinrich Heines, Johann Wolfgang von Goethes och andra odödligas arbeten. Trots alla dessa och andra framgångar, är Max Brod mest känd idag för en bredare publik inte för sitt eget författarskap, utan för att han hjälpte västvärlden att upptäcka Jaroslav Hašek och Leoš Janáček, och att han ”gav” världen Franz Kafka.
Påståendet att Brod räddade Kafkas författarskap åt eftervärlden ingår i en månghundraårig tradition, som alltid letar efter den bästa, det vill säga den mest säljande proveniens. Nedan kommer jag att påminna om några exempel.
Myten säger att Vladimir Nabokov ville att hans hustru Véra Nabokov, skulle bränna manuskriptet till hans sista och ofullbordade roman, ”The original of Laura“, men att varken hustrun eller hans son Dmitri Vladimirovitj Nabokov, lyssnade på det örat, utan tvärtom, Dmitri sålde detta manuskript för en allt annat än försumbar summa, 32 år efter sin fars död.
Jag tror knappast att han svek sin fars sista önskan, jag tror att det var Vladimir Nabokovs avsikt att ”The original of Laura“, skulle omsättas till kontanter när hans överlevande bedömde att de var i behov av det.
Ingmar Bergman dog i juli 2007, 89 år gammal. Innan dess hade han hur mycket tid som helst att besluta vilka manuskript och andra dokument han ville bevara åt framtiden, och han även nyttjade tiden väl till detta: han sorterade och sorterade, och donerade skrifter och dagböcker hit och dit. Men han lämnade även efter sig en manuskripthög försedd med en iögonfallande påskrift att dessa äro avsedda att förintas, och därmed skyddas från allas ögon och händer…
Hur allvarligt var detta menat? Bergman var varken fysiskt eller psykiskt handikappad och i det rymliga och avlånga huset på det karga Fårö fanns det ett antal öppna spisar som nästan dagligen transformerade väldoftande björkträd till skör aska…
Mycket tyder på, att det inte är en tillfällighet att flera hundra författare, konstnärer och musiker begåvar världen med nya verk, flera decennier efter sin död, eftersom det är deras sätt att försöka förlänga sitt liv.
Jag är övertygad om att Kafka och Nabokov och uppenbarligen även Bergman inte hade för avsikt att deras arbete skulle för evigt försvinna från denna värld. Vergilius däremot, hade varken den fysiska styrkan eller möjligheten att bränna sitt odödliga arbete ”Aeneiden”, och därför var det tur att Augustus, inte bara var en välutbildad man, men även kejsare, och att han genom uppmaningar till Varius och Tucca som var beredda att exekvera Vergilius önskemål, räddade ”Aeneiden” åt dig och mig. Men, som sagt, Kafka och Nabokov och Bergman hade styrkan, makten och möjligheten att se sitt verk förstört, om de var övertygade om riktigheten av en sådan handling …
Kafka publicerade under sitt liv åtminstone 14 noveller och var således mån om att hans verk blev publicerat. Det är tack vare detta begär att få sina tankar spridda över världen, som han före sin död gav sina manuskript till sin vän Max Brod. Brod var nämligen en eminens, en litterär celebritet i både Tjeckien och Tyskland på den tiden, och hans kulturella högstatus varade då i inte mindre än 15 långa år. Han var dessutom verksam som kulturreferent och rådgivare åt den tjeckoslovakiska regeringen…
Kafka var således väl medveten om att Brod var den rätta människan som borde ta hand om hans manuskript… Och visst besannades hans planer.
Den långvariga spekulationen kring Kafkas återstoder är således lika absurd som ”olöst”, och jag tvivlar inte en enda sekund på, att allt var uttänkt på förhand och planerat av självaste Kafka, den odisputable mästaren på liknande intriger.
Den till dags dato aktuelle, inflytelserike litteraturkritiker, översättare och filosof Walter Benjamin, tyckte inte om Max Brod, och han kunde absolut inte fatta, vilka grunder vänskapen mellan Kafka och Brod stod på. Men Kafka visste. Kafka förutsåg att Brod var en garant för att hans arbete skulle överleva och nå framtiden genom att offentliggöras efter sitt frånfälle.
Världen är tämligen enig om att enligt Kafkas ”testamente” skulle alla hans ännu opublicerade manuskript brännas, å andra sidan, är det mycket troligt att Kafka, Brod och ytterligare en av Kafkas följeslagare – till honom återvänder jag längre fram – medvetet ville iscensätta denna mycket säljande och närmast mytiska och mytologiska osäkerhet kring Kafkas verk. Något liknande har iscensatts många gånger tidigare och även senare, både i verkligheten och som litterär konstruktion. Brod har dessutom vittnat om hur han satt bredvid den då döende Kafka och hjälpte honom med sista korrekturet av en novell som redan var klar för pressarna.
Redan detta oomtvistade vittnesmål ger tillräckligt belägg för att Kafka var såpass inriktad på att vara publicerad, att han medvetet ägnade sista timmarna av sitt liv åt att stilla detta sitt begär. Liksom Mozart som arbetade på sin ”Requiemmässa i d-moll” ända till sitt sista andetag. (Även kring detta odlar man en rad kontroverser, som lyckas att mätta en hel del inte alltför svältande kulturmagar.)
Brod, tillsammans med sin hustru Elsa Taussig och vännen Felix Weltsch och hans familj, bestämde sig för att emigrera till Palestina (brittiska mandatet Palestina), och så blev det.
Den 14 mars 1939, under ledning av den romersk-katolska prästen och medlemmen i Tjecko-Slovakiska regeringen, Jozef Tiso, förklarade i slovakiska parlamentet ett oberoende Slovakiska republiken (Slovenská republika), klippte av samhörighetsbandet till Tjeckien, och blev mycket broderlig med det expanderande nazityska riket. Dagen därpå ockuperade Hitlertyskland Tjeckien och proklamerade Protektorat Böhmen und Mähren. Samma dag, den 15 mars 1939, satte sig Brod & Co på det sista tillåtna tåget som körde dem ut ur det ockuperade Tjeckien.
Brod släpade med sig Kafkas hela litterära kvarlåtenskap, som bestod av flera meter dokument och vägde en bra bit över 100 kilo. Det är således mycket troligt att Weltsch hjälpte Brod vid smugglingen. Inte minst med tanke på att Brod, Weltsch och Kafka betraktades som ett slags dåtida tre musketörer, kända under smeknamnet Der enge Prager Kreis. (Mer om detta i Brods bok ”Der Prager Kreis“, utgiven av Kohlhammer, 1966.) Och även om det främst tillskrivs Brod att han ”gav” världen Kafka, så tror jag att Weltsch med sina otaliga artiklar om
densamme, också är hjälten som räddade Kafka åt eftervärlden.
Brod testamenterade hela sin egendom inklusive allt som ursprungligen tillhörde Kafka, till sin sekreterare Ilse Esther Hoffe, med krav på, att hon skulle överlämna allt material, Kafkas och Brods eget, till olika forskningsbibliotek, museer, universitet och dylikt. Men Ilse Esther Hoffe ”struntade” i Brods uppmaning och erbjöd originalmanuskriptet till ”Der Process” till världens ledande auktionshus Sotheby’s, som år 1988 sålde det för en miljon brittiska pund.
Varför framlämnade Brod inte själv sina och Kafka värdefulla dokument till forskningsbibliotek, museer, universitet och dylikt? Varför ”önskade” han, att hans sekreterare och påstådda älskarinna skulle göra det i hans ställe?
Brod dog år 1968, han var 84 år gammal och fortfarande arbetsför och vem som helst kan nu urskilja här ett mönster i alla dessa ”testamenten”, och återkommande tillvägagångsätt skvallrar knappast om att alla blev förrådda och bedragna efter sitt frånfälle, utan tvärtom, att allt var uttänkt och ingick i en felfri plan, en affärsstrategi, som skulle aktualisera och därmed prolongera intresse för Franz Kafka och hans biograf.
Esther Hoffe dog år 2007 så gott som 102 år gammal och lämnade ett testamente enligt vilket allt som hon ägde, inklusive det som hon ärvde av Brod och Brod av Kafka, skulle tillfalla hennes två döttrar Ruth Wiesler och (Hava) Eva Hoffe. Och därmed fortsatte processer, inte minst de juridiska.
14 oktober 2011, skrev webbplatsen Haaretz.com följande „Eva Hoffe, who is at the center of legal proceedings relating to the estate of the renowned Czech writer, Franz Kafka, earned a first victory in the complicated trial that has been going on for over three years. The Tel Aviv District Court recently instructed that the money bequeathed to her and her sister by their mother, who was the secretary of Max Brod – a close friend of Kafka’s and the publisher of his works – be transferred to them. The inheritance money is not considered part of Kafka’s literary estate, whose fate still awaits a court decision.”
Och då befann vi oss bara i början av en juridisk och litteraturhistorisk härva, eftersom intresset kring Kafkas litterära kvarlåtenskap hålles oavbrutet uppe, och under tiden det konstruerade värdet på Kafkas artefakter stiger och stiger.
Alla vill slita åt sig en bit av Kafka och den process som han beskriver i ”Der Process”, delvis efter självbiografiska upplevelser, håller på att iscensättas på nytt och på nytt. Franz K föddes i Prag i stadsdelen Josefov och numera finns där ett hotell som bär Franz Kafkas namn och Franz K blev Josef K, som återigen håller på att bli Franz K.
I november 2011 bevistade jag premiären på dokumentärfilmen ”Hasipur Ha’acharon Shel Kafka” med den engelska titeln ”Last Story of Franz Kafka”. Vad nytt har filmen avslöjat? Inte mycket. Det mesta var jag bekant med, liksom alla andra som är bekanta med marknadsekonomins mekanismer. Franz Kafka, Max Brod och Felix Weltsch begåvade världen med några erkända litterära mästerverk, ett något större antal juridiska processer, ett ännu större antal uttolkare av Franzs, Max och Felix värld, och miljontals T-shirts och strumpor och underkläder och slipsar och suddgummin och termosar och askkoppar och tandborstar och gnuggissar och tatueringsmönster och te- och kaffekoppar och fat och tallrikar och affischer och tapeter, allt detta med Franz nuna på, och något oförglömligt mångbottnat citat.
Enligt psykoanalytikern och författarens Dominique-Octave Mannonis sista bok, brände Sigmund Freud år 1885 alla sina ännu opublicerade vetenskapliga arbeten, alla anteckningar, och förutom breven från och till Martha Bernays, Freuds fästmö och senare hustru, även alla brev och annan korrespondens. I ett av dessa bevarade breven skriver Freud: ”Jag skall låta mina biografer svettas. Varför skall jag underlätta deras arbete? Jag flinar redan vid tanken på hur fel de kommer att ha.”
Nikolaj Vasiljevitj Gogol brände fortsättningen av sin satiriska roman ”Döda själar”, och några dagar senare underordnade sig även han en evig demission. Bara 42 år ung, dog han av självsvält.
”Tractatus Theologico-Politicus“, gav Baruch Spinoza ut inte bara anonymt, utan även med oriktig angivelse av publiceringsstaden. Men trots dessa försiktighetsåtgärder, blev han anklagad för grov ateism och boken blev konfiskerad. Inte att undra på att en hel del av hans verk således publicerades först efter hans död. Spinozas, på nederländska författade kommentarer till de fem Moseböckerna gavs inte ut ens då. Spinoza har nämligen egenhändigt förstört dem.
George Sadoul, världskänd inte minst genom sin bokserie ”l’Histoire générale du cinéma“, sammanställde ett index i vilket han namnger 1539 filmer skapade av filmpionjären Georges Méliès. År 1923, efter en rad olyckliga omständigheter på det personliga planet, brände Méliès alla negativ till sina filmer som han lagrat i sin Montreuilstudio, och han brände även all filmdekor och alla filmkostymer. Trots detta och andra katastrofer som Méliès filmer drabbades av, kan man i dag köpa cirka 200 av hans filmer i olika DVD-utgåvor.
Det finns x eller möjligen y antal författare, filosofer och vetenskapsmän, som av en eller annan anledning förstörde sina verk. Min far var ingen politisk dissident men han trodde på det fria ordet. För det tvångsförvarades han i de socialistiska korrektionsanstalterna både en och tre gånger. Men han fortsatte att skriva om sitt liv under första och andra världskriget och om det socialistiska undret som ihärdigt kuvade den socialistiska människan i Tjeckoslovakien.
Under Pragvåren höll han på att äntligen sammanställa sin bok med memoarer och betraktelser. Natten till den 21 augusti 1968 knackade grannarna på vår dörr och meddelade med skräck i ögonen att våra Warszawapaktens hjärtevänner, trängde sig in i Tjeckoslovakien för att befria folket från det fria ordets kaos. Resten av natten stod min far vid badkaret med en stor balja i, och i den brände han sitt manuskript, ark efter ark, tills hela första och hela andra världskriget och historieskildringen av det socialistiska undret som systematiskt kväste den socialistiska människan, omvandlades till aska.
Jag personligen har medvetet deleteat från min pc ett manuskript om andra världskriget, som jag jobbade på i inte mindre än tre år nästan dagligen. Förklaringen var enkel. Varför skulle jag lagra ett manuskript som inte ens jag själv trodde på? Hur skulle jag kunna övertyga en förläggare och senare mina potentiella läsare att tro på det som jag själv inte trodde på till 100 procent? Jag mindes nämligen ett minne förmedlat av Karl Marx svåger, Paul Lafargue, där han berättade att Karl anförtrodde sig till honom att han brände allt sitt skriftliga material som han inte var nöjd med till etthundra procent.
En kategori för sig själv, dock med besläktad agenda som de ovannämndas, är författare som är eller var kända för sin ovilja att låta sina verk transformeras till film, antingen för att de lät sig tro att filmmediet inte är fullt så fint som den trycksvärtsburna litteraturen, eller också för att de hade dåliga erfarenheter av sådan transformering. Av svenska författare minns jag först och främst Astrid Lindgren, som inte var direkt villig att låta sina verk filmas av andra än svenska bolag och artister, föga anande att hennes egen dotter, Karin Nyman, inte överdrivet skulle hedra denna önskan…
I den tjeckiska upplagan av den samtida världslitteraturens jätte, Milan Kunderas ”Varats olidliga lätthet” / ”Nesnesitelná lehkost bytí“, kan man läsa: ”Varje adaptation till film, teater eller television är förbjuden”. Inte minst vår egen Lena Olin, som spelar rollen som Sabina i en utmärkt filmatisering av denna roman och vår egen filmfotograf Sven Nykvist, kan vittna om att Kundera ändrade sin uppfattning. Det gjorde han inte minst när han fick veta att filmmanuskriptsarbetet kommer förrättas av ingen mindre än Jean-Claude Carrière och Philip Kaufman.
Även Umberto Eco proklamerade att han aldrig kommer att ge sitt tillstånd för att få sina böcker filmade efter att han bekantades med filmatiseringen av sin roman ”I rosens namn”. Men redan ett år senare gick han med på, att samma roman omvandlades till ett videospel ”La abadía del crimen“. Hur löste Eco detta moraliska dilemma? Genom att inte vilja ha sitt namn upptaget bland verkets upphovsmän. ”Erst kommt das Fressen: Dann kommt die Moral“, som kameleonten Bertolt Brecht författat.
De som verkligen har för avsikt att deras verk inte överlever dem själva, de vidtar nödvändiga mått och steg. Eftersom på förläggarnas löften kan man knappast lita på: Aubrey Berdsley bad sin förläggare som disponerade över Berdsleys verk att det skulle brännas i sin helhet och förläggaren lovade detta. Hur det blev med det löftet vet vi i dag, världen är översvämmad av Berdsleys verk av alla dess slag.
Syd Barrett, han som var med om att grunda Pink Floyd, målade mycket, och slöjdade eller snarare snickrade en del. Det finns väldigt lite bevarat av dessa verk, då han omsorgsfullt brände upp sina tavlor sedan de blivit färdiga. Även hans hus var utsatt för många olika projekt, han ändrade ofta på inredningen och handlade tillsammans med sin syster och svågern material för att förverkliga sina idéer om hur ett hem borde se ut och vara inrett. Men som sagt, Syd Barrett sörjde för att allt blev förstört redan innan sin död i juli 2006.
Mary Pickfords önskan var att alla hennes filmer skulle förbrännas efter hennes död, eftersom hon fruktade att de skulle åldras så pass mycket att hon skulle bli till allmänt åtlöje. Trots denna rädsla, sörjde hon för att hennes filmer kom på ett museum långt innan hennes död.
Med hänvisning till dennes noggrannhet, kallade Igor Stravinskij Maurice Ravel ”den schweiziske urmakaren”. Ravels sparade åt eftervärlden nämligen bara det som han var till 100 procent nöjd med. Allt annat förstörde han.
Georg Friedrich Händel önskade att alla hans privata brev, dagböcker et cetera skulle brännas efter hans död, som inträffade när han var 74 år gammal den 14 april 1759 i London. Om så har skett, vet man ej, dock är det så, att inga av hans dagböcker hittades och man vet precis ingenting om exempelvis hans sexuella liv. På förekommen anledning spekulerar man. Exempelvis att han inte hade något sexuellt liv alls eftersom han bara var koncentrerad på sin musik och mat och publika succéer och inte minst pengar. Andra menar att han hade hur många sexuella relationer som helst, mest med kända sångerskor. Andra åter menar att han var homosexuell och det finns sådana som menar att Händel uteslutande hade sex med kastrater.
Eftervärlden vet således ej om Händel var homosexuell eller inte och tänka sig, jag kan leva med det. Värre vore om hans bokstavligen och till innehåll obegripligt stora verkslista, var lika försvunnen som hans dagböcker.
Enligt en av många biografier över Alberto Giacometti, förstörde han ganska så systematiskt sina målningar, företrädesvis porträtt.
Den på sin tid populära och uppskattade författarinnan, dramatikern och skådespelerskan Elizabeth Inchbald, höll att förbereda utgivningen av sin allmänt otålmodigt förväntade självbiografi. Men, enligt flera biografer, brände Elizabeth Inchbald, sitt autobiografiska manuskript på inrådan av en Dr. Poynter, verksam vid en katolsk församling i London.
Den svenska Wikipedia skriver om friidrottaren Ricky Bruch: ”(…) Under våren året därpå gick han ut i massmedia och förklarade att han skulle bränna upp alla sina idrottspriser och träningsmateriel i ett stort bål, någonting som skapade viss uppmärksamhet. Han fick omedelbar respons från flera privata samlare och från några museer med idrottsanknytning. Rapporter säger att han söndagen den 7 maj 2006 till slut brände upp alltihop, inklusive videoband och diktsamlingar. Andra källor anger att det brända bara var en del av bohaget. I augusti 2011 (efter Bruchs död) bortauktionerades hans stora skivsamling på cirka 10 000 LP-skivor samt minnessaker och medaljer. Totalt inbringade auktionen cirka 70 000 kronor. (…)”
Margaret Mitchell är mest känd för sin roman “Gone with the Wind” / “Borta med vinden”. Men redan som tonåring skrev hon en 400-sidig roman som fick namnet “The Big Four”. Mitchell har själv förstört stora delar av detta manuskript, resten förstördes efter hennes tragiska död.
Johannes Brahms är också känd för att han brände alla sina arbeten som han inte var nöjd med, inklusive stora delar av sina ungdomskompositioner.
Francis Bacon, inte den som var född samma dag som August Strindberg, om än 288 år tidigare, och berikade världen med observationen ”Knowledge is power”, och hundratals andra visdomsord, utan den Francis Bacon som järnladyn, baronessa Thatcher, karakteriserade med orden ”that man who paints those dreadful pictures“, den där Bacon var notoriskt renommerad för att han brände eller på annat vis förstörde en betydande del av sina, i dag astronomiskt dyra målningar. Prissättningen kan möjligen också vara förklaringen till hur det kommer sig att några av dessa för evigt förstörda tavlor återigen finns till salu och till på köpet i perfekt skick. Världen är onekligen full av mirakler.
Tillbaka till frågan huruvida Kafka önskade att Brod förstörde hans ännu opublicerade verk?
Jag tror att de exempel jag uppger ovan, talar emot det. De som ville förstöra sina arbeten och hade fysisk kraft att göra det, de även gjorde det.
Och så har vi här ett vittnesbörd om den litterära jätten Truman Capotes första roman ”Summer Crossing“. Capote själv berättat både en och två gånger att han egenhändigt förstörde den. När en vaktmästare som tog hand om lägenheten där Capote bodde på 1950-talet dog, fann man bland hans avfall bland annat även manuskriptet till ”Summer Crossing“. Det publicerades år 2005 först i The New Yorker och samma år efter i bokform, 21 år efter Capotes död. Och det slutar inte här: sedan år 2011, ryktas det om att ”Summer Crossing“ kommer att filmas. Med Scarlett Johansson som regissör.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2019-05-22
