Klicka här för att läsa hela artikeln

Krönikor
Här kan du hitta krönikor och inlägg från JPS-Medias redaktörer

IRSHAD MANJI förtjänar stöd för sin fundamentalistkritik

Debatten har varit räddhågsen för att inte säga feg länge, men den vidriga massakern på Utøya gjorde att kritiken mot islams uppenbara demokrati- och toleransproblem mer eller mindre tystnade totalt. För när det visade sig att en högerextremistiskt orienterad antimuslim med en till råga på allt förvriden kristen syn låg bakom tog många det som en brutal propå om att det måhända är en god idé att avstå från att uttala kritiska synpunkter om islams problem överhuvudtaget.

En helt felaktig reaktion, naturligtvis, men rädslan för att kränka är väl sällan starkare än just i vårt land. Vilket inte alls osökt leder oss in på Irshad Manji, kvinnan som ger svidande kritik åt sin egen religion i bästsäljaren The Trouble With Islam Today. Nyligen var hon inbjuden till Skavlans talkshow, och lade ut texten om sitt verk i koncentrat, och hon var precis lika uppfriskande orädd och frispråkig som jag förväntat mig.

Manji pratar i sin bok om behovet av reformation och utmanade sina trosfränder till att “mogna till fullödiga medborgare som försvarar möjligheten till att tolka sin religion på olika sätt” redan i kölvattnet på terrrordåden den 11 september. Förkasta klantänkandet, det bokstavliga tolkandet av Koranen och våga vara kritisk är hennes budskap

Naturligtvis har Manji orsakat mycken ilska och fått finna sig i regelbundna mordhot på grund av sina ståndpunkter. Vilket i och för sig inte är så konstigt, För inte nog med att hon är kvinna, hon är lesbisk, feminist och före detta programledare för en tv-show om homosexuellt leverne också. Tala om nagel i ögat på fundamentalister överallt. Just därför kan man tycka människovänner rent allmänt borde omfamna henne. Men så är som bekant inte fallet. Istället fördömer folk som påstår sig omfamna allas likas värde - typ vår egen vänsterdominerade journalistkår – rutinmässigt Manji och hennes gelikar och slätar istället över hennes argument med floskler som “Alla muslimer är faktiskt inte kvinnoförtryckande terrorister”.

Men ett sådant argument är bara en löjligt nedlåtande självklarhet, som inte betyder något och definitivt inte leder någonstans. För det finns väl knappast någon som på fullt allvar påstått något sådant?

Ett annat flitigt använt argument mot Manji är att fundamentalismen lever inom alla religioner, men poängen här – som svenska debattörer inte tycks våga yppa – är att den inom islam har en betydligt bredare bas och får sådana enorma konsekvenser i det stora formatet. Al Quaidas och deras meningsfränders världsomspännande dödliga bärsärkrargång saknar motsvarighet inom andra religioner, och det är det Manji sätter fingret på.

Men inte nog med det, Manji vågar också hävda att att även så kallade moderata muslimer har attityder som långt ifrån är i fas med moderna demokratiska värderingar, och det är också det som är en av hennes käpphästar. Intoleransen frodas även i moderata kretsar, inklusive antisemitismen, de skrattretande konspirationsterorierna om bland annat 9/11, kvinnosynen och den offerroll med självömkan som given ingrediens författarinnan med all rätta menar hämmar den reformation hon efterfrågar.

Samma vecka den här texten kom till rapporterade Sydsvenskan att “någon” bränt ner franska satirtidningen Charlie Hedbos redaktion för att de vågat “utreda begreppet mjukissharia”. Alltmedan rapporterna om Hamas förtryck av den egna befolkningen strömmade in, för övrigt. Fast sådana här sorgliga historier är förstås vardagsmat i den eviga följetongen om fundamentalisters missbruk av den egna religionen.

Detta borde både sansade moderna muslimer och vår röddominerade journalistkår kunna förmå sig att skriva under på. Allt för att i förlängningen börja odla en välbehövlig positiv bild av världens snabbast växande religion, ge förutsättningar för demokrati och skapa grogrund för den där reformation Manji pratar om.