Publicerad: 2016-11-14
Text: Peter Eliasson

THE HUMAN LEAGUE, Stora Vega, Köpenhamn den 13 november 2016

Gamla syntband dör aldrig, de bara fortsätter i – tycks det – i all evighet. Som The Human League. Vid det här laget har Sheffieldgruppen hållit igång sedan 1977. Ja, i alla fall sångaren Philip Oakey, de båda tonårsflickorna Joanne Catherall och Susan Ann Sulley värvades tre år senare. Till saken hör förstås också att det första fröet till bandet såddes av dataoperatörerna Martin Ware och Ian Craig Marsh, men de hoppade av tåget då Oakey ville dra soundet åt ett mer popigt håll och bildade Heaven 17 istället.

Det är emellertid en helt annan historia. Poängen är att den i dagens läge hårlöse Oakey och hans numera medelålders damer alltjämt rockar på med sina syntar, och de fortsätter göra musik. Senaste albumet Credo släpptes faktiskt så sent som 2011. Så överdrivet mycket avspeglades dock detta inte i kvällens setlista om nu någon till äventyrs hade trott det. Endast ett smakprov i form av stötiga Sky hämtades därifrån, och som helhet var bara fyra av de framförda sångerna inspelade efter 1990.

Det var alltså upplagt för nostalgiafton av företrädelsevis åttiotalssnitt, och så blev också fallet. Men vem hade egentligen förväntat sig något annat? Inte jag i alla fall, och knappast någon annan på det till synes utsålda Vega heller. Således kom hitsen som på det där välbekanta pärlbandet. Smått Motowndoftande Mirror Man fick inleda. Sedan följde sådana stapelvaror som blippiga The Sound of the Crowd, Love Action och popesset Heart Like a Wheel under den första halvtimmen

Redan på det här stadiet hade man påmints om varför bandet lyckats stanna i rampljuset så länge. Att ge ett entydigt svar på detta är förvisso aldrig lätt, men det går inte att komma ifrån att de varit duktiga på att gå balansgång rent konstnärligt. Förmågan att balansera och/eller blanda det electrotyngda med det oförställt popiga har alltid varit en tillgång. För egen del hyser jag en viss svaghet för de alster där det sistnämnda väger över. Följaktligen stod sådant som USA-ettan Human och söta balladen One Man in My Heart, med “flickorna” solo på sång ut mer än vissa av de mer kyligt syntorienterade numrena denna kväll. Eller för den delen den tämligen catchy och tillika avslutande Giorgio Moroderdängan Together in Electric Dreams.

Men det där är förstås som så mycket annat en smaksak, så hardcoresyntaren får ursäkta. För jag är i ärlighetens namn inte någon större beundrare av genrens mer utpräglade och experimentella uttryck. Dock inbillar jag mig att alla på plats i Vega kunde vara överens om att The Human League levererade det så kallade godset. Med värdigheten i behåll därtill. Det vore synd att påstå att jag är knockad, men nöjd finns det i alla fall anledning att vara med denna vandring nerför minnenas syntiga aveny.

Skriven: 2016-11-14

© jpsmedia.se