Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Anthony Russo och Joe Russo
I rollerna: Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-04-24
Väntan har inte varit överdrivet lång. Bara nästan på dagen ett år. Men oj vad förväntningarna skruvats upp. Avengers: Endgame är ju trots allt filmen som ska avsluta historien som påbörjades i Avengers: Infinity War senast, och tala om cliffhanger. Den till synes oövervinnerlige rymdskurken Thanos lyckades som bekant få otaliga av Marvelhjältarna att upplösas i tomma intet tillsammans med hälften av jordens befolkning innan eftertexterna började rulla. Så frågan nu är förstås om katastrofen ska kunna förhindras i efterhand.
Svaret på denna fråga är väl i sanningens namn ganska givet, men det är väl i ärlighetens namn inte historiens slutresultat som är det mest intressanta här utan hur vägen dit ter sig. Hur det hela hanterats, helt enkelt, och ur den aspekten har de två manusförfattarna och bröderna Russo i regissörsstolarna lyckats relativt bra. Åtminstone med tanke på förutsättningarna. För det har naturligtvis varit en mastodontuppgift att hålla reda på alla karaktärernas öden och äventyr i en story som föga förvånande är mer än lovligt snårig och fullmatad med vetenskapligt mumbo jumbo.
Historiens motor är precis som i föregångaren jakten på de så kallade evighetsstenarna. Den här gången är det superhjältarna, inte Thanos som vill lägga vantarna på dem. Allt för att rädda den halvan av jordens befolkning och de superhjältar som föll offer tidigare från en permanent död. Fast det enda sättet för de överlevande att göra det på är att resa i tiden till diverse platser i olika eror.
Vi talar superhjälteepos av stora mått, således. En sorts rockopera i spandex som Meat Loafs kompositör Jim Steinman hade varit stolt över. Det är stora känslor med mycket sorg att komma över, demoner och en hel del prat om att gå vidare. Personligen uppskattar jag detta seriösa grepp. För varför berätta en sådan här story om allting bara tramsas bort? Samtidigt ska villigt medges att här finns en hel del goda one liners och skämtsamma inslag också, men var sak på sin plats. Humor och djupt allvar förekommer sällan i samma scen. Vilket faktiskt är en god policy, som ger god balans mellan två ytterligheter i stämningslägena.
I mångt och mycket har Avengers: Endgame i likhet med sin föregångare på sätt och vis mer karaktären av ett event än en vanlig flm. Det här är ett spektakel, som ytterst sällan anammar talesättet less is more. Vilket inte minst avspeglas i den massiva speltiden på knappt tre timmar. Fast på samma gång måste ändå framhållas att jag tycker Endgame är en bättre film än Infinity War. Där den sistnämnda var väl fragmentarisk och rörigt högljudd går årets upplaga av ”Hämnarna” mer ner på det personliga planet och går i närkontakt med superhjältarna både i vardagen och på slagfältet. Historien byggs helt enkelt medvetet gradvis upp inför den oundvikliga uppgörelsen i dess klimax.
En uppgörelse som faktiskt undviker att gräva ner sig i enahanda explosioner och specialeffekter på avstånd, och istället ter sig oväntat varierad, häftig, drabbande och storslagen på allvar. Så säga vad man vill, men Marvels superhjältar går ut med en enorm smäll utan att för den sakens skull kunna konkurrera med de bästa solofilmerna dessa seriegiganter släppt ifrån sig genom åren, typ Iron Man, Thor, Doctor Strange och Black Panther.
Skriven 2019-04-24
