DIDO, Still on My Mind (BMG)

En gammal sanning är att det i det närmaste är omöjligt att toppa en megasuccé. Fråga bara Dido alias Dido Florian Cloud de Bounevialle O’Malley Armstrong. Hennes debut från 1999, No Angel sålde i närmast ofattbara tjugoen miljoner exemplar då det begav sig. Uppföljaren Life for Rent var inte precis något fiasko heller. Tretton miljoner kunde skivbolaget skriva in i försäljningsrapporten när krutröken lagt sig.

Albumformatet rämnade

Fast sedan gick det snabbt utför på det kommersiella planet, och långt ifrån allt hade med sångerskan själv att göra. 2008 när ”trean” Safe Trip Home såg dagens ljus hade albumformatet börjat rämna på allvar. I piratrofferiets och sedermera streamingens tidevarv hade det blivit allt svårare att sälja fullängdare.

Fem år senare kom epos nummer fyra i raden, Girl Who Got Away, och såvitt jag nu kommer ihåg var blev jag inte direkt exalterad av första lyssningen, men det var givetvis att gå händelserna i förväg från min sida. För visst levererades godset även denna gång.

Business as usual i positiv mening

Det vanliga godset det vill säga. För Dido har liksom skomakaren förblivit vid sin läst ända sedan dag ett. Brittiskan förlitar sig på sitt softa electrosound, en del akustiska gitarrer och ett lugnt tempo. Samt sin mjuka, klara och vemodiga röst. Som faktiskt tillhör en av popens mest lättidentifierade i dessa dagar, för övrigt.

Således är det business as usual som gäller även på Still on My Mind, det första livstecknet på sex år. Vilket väl får ses som något positivt. Långtida fans lär i alla fall definitivt uppskatta det här, och det gör jag också. Efter ett halvdussin lyssningar började sångsamlingen i alla fall sitta hyfsat i medvetandet, varpå guldkornen blev tydliga.

Flera guldkorn

Give You Up med sin diskreta gospelkör var ett, lätt småstötiga Hell After This ett annat, kontrollerat sprittande popbakelsen Mad Love ett tredje och opluggade skönheten Some Kind of Love ytterligare ett.

Ja, också måste naturligtvis närbesläktade Hurricanes med sin diskret knäppande akustiska gitarr, Didos röst och inte så mer nämnas. Mot slutet höjs tempot en aning, varpå det hela övergår till att bli ett soft housenummer innan (ballad)ordningen återställdes strax innan sluttonerna.

Koncept in i kaklet mest en styrka

Som säkert alla förstår lär sångerskan inte vinna några nya beundrare med det här albumet. Det ska man inte sticka under stol med. Hon fortsätter trots allt köra sitt koncept ända in i kaklet. Till större delen på gott, men kanske ändå också en aning på ont skulle man kunna hävda. Det sistnämnda kanske mest för att styrkan också ter sig som något av en svaghet, skiftningarna i känsloutspelet är liksom inte enorma. Men med detta sagt. Sett till helheten är hennes sofistikerade välputsade electrosofta pop både snygg och synnerligen behaglig. Om än inte unik på samma sätt som hennes röst.

Förmedlar känslorna efter kriserna

Samtidigt har det också alltid varit uppenbart att brittiskan aldrig varit särskilt utlevande i sin vokala leverans. Kylig och temperamentslös, är gnällspikarnas dom. Vilket jag på sätt och vis kan förstå. Drama och soul i vanlig mening får man titta i månen efter här. Men ändå; jag uppskattar både Dido rent allmänt och den här skivan. Hon förmedlar känslorna när hon funderat färdigt och de värsta kriserna redan är över, men melankolin är ändå lika tydlig som melodikänslan och det ter sig inte sällan vackrare än vad somliga nog är villiga att erkänna.

Skriven 2019-04-15

Skriv ut sidan

Våra partners