AFTER

Regi: Jenny Gage
I rollerna: Josephine Langford, Hero Fiennes Tiffin, Selma Blair, Inanna Sarkis, Shane Paul McGhie

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-04-12

Tonårsromantik utan skojfriska eller rent av tramsiga förtecken är faktiskt inte så vanligt som en del kanske tror. Det senaste i den genren som rullade på bioduken var såvitt jag minns den av mig osedda Midnight Sun och den gayorienterade Love, Simon , och innan dess var det möjligen sorgliga Förr eller senare exploderar jag. De två sistnämnda är för övrigt utmärkta rullar, vilket den nu aktuella After dessvärre inte är. Gemensamt för alla tre skapelserna är dock att de alla bygger på litterära förlagor, något som i bästa fall skulle kunna utgöra en viss kvalitetsfaktor. Men i det här fallet grusas hoppet om något speciellt på ett relativt tidigt stadium.

Vi talar i termerna välartad ambitiös flicka med utstakad framtid och oskulden intakt, som träffar bad boy med huvudet på skaft ständigt omgärdad av både mystik och kvinnlig fägring. Första mötet inträffar precis när dramats huvudperson Tessa börjar på college, och är långt ifrån lyckat. Endast iförd en duschhanduk träffar hon av en händelse på blivande drömkillen Hardin, som då uppträder tämligen nonchigt och ointresserat.

Fast det ska naturligtvis visa sig att det nog finns en gnista ändå inom dem båda. Sedan kommer de unga tu för all del från olika bakgrund, men det uppvägs i alla fall delvis av att de bär på likartade sorger i bagaget, vilket ger ömsesidig förståelse.

Men säg den lycka som varar. Diverse komplikationer dyker förstås precis som på beställning upp. Velighet, grubbel, och vissa problem med föräldrarna ställer till det för förhållandet innan allt löser sig, och ska man nu säga något är det väl att Hardin i mångt och mycket är ganska otrevlig mellan charmoffensiverna.

Samtidigt är filmen som helhet också rätt klichéartad. Välgjord förvisso, men nog är väl ingredienserna och händelseförloppet väl mallade. Fast det skulle man väl i och för sig kunna köpa om summan av kardemumman inte var så så mjälkig, fånigt kysk och onödigt förutsägbar . Jag satt tidvis och associerade till Nicholas Sparks standardromanser när historien rullade över duken. Med undantag då för Dagboken – som redan med rätta blivit något av en klassiker – har filmatiseringarna av hans böcker mer eller mindre vandrat på det menlösas stig. Fråga bara Lasse Hallström som enligt egen utsago tackade ja till att göra film av Sparksböckerna Dear John och Safe Haven enbart för pengarnas skull.

Sedan kan förvisso den överraskande twisten mot slutet av After i bästa fall ses som en aning förmildrande när domen vad gäller helheten ska ges. Plötsligt tillfördes där nämligen en del nerv och lite passionerat drama till mixen. Fast det döljer förstås på intet sätt att det här på sin höjd kan ses som en habil skapelse för målgruppen.

Även om vikten av ett långt snyggt montage eller två för all del inte heller ska underskattas. För som det heter i South Park-skaparna Trey Parkers och Matt Stones sång från satiriska dockfilmen Team America World Police, ”You need a montage. Even Rocky had a montage”, och det är förstås så sant som det är sagt. Eller kanske snarare sjunget.

Skriven 2019-04-10

Skriv ut sidan

Våra partners