FÅGELFÅNGARENS SON

Regi: Richard Hobert
I rollerna: Rudi Røhnke, Vigdis Hentze Olsen, Livia Millhagen, Hedda Rehnberg, Sébastien Courivaud

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-04-05

Richard Hobert gör en Hobert. Ja, så skulle man lite putslustigt kunna presentera regissörens första film på åtta år. Mannen har nämligen filmatiserat sin romandebut Fågelfångarens son, en bok som i sin tur bygger på en legend från Färöarna där historien också utspelar sig. Hobert lär ha blivit alldeles tagen när han fick den här historien berättad för sig, och om inte annat kan man väl säga som så att den både är tämligen udda och svårmodig med inte så lite känslor inbäddade i mixen.

Det är sent artonhundratal där på karga Färöarna, och vi introduceras för Esmar, som spenderar sina dagar med att fira ner sig i ett rep längs klippformationerna och fånga fåglar. Allt med syfte att sälja dem på den lokala marknaden. För livet för Esmar och familjen är tufft och pengatillgången är skral. Och värre ska det bli. Den lokale markägaren Såmal flåsar Esmal i nacken efersom arrendet på hans markplätt är på väg att gå ut.

Så den otrevlige pampen ställer ultimatum; betala för en fortsättning eller se till att avla en son. Det första alternativet kommer förstås inte på fråga, men även det märkliga sonalternativet ter sig omöjligt. Esmar och frun Johanna har nämligen så här långt i (familje)livet bara fått döttrar. Vilket är illa eftersom färöisk lag på denna tid stipulerade att den enda arvinge som räknades i sådana här sammanhang var ett gossebarn.

Det är i detta läge familjens frisinnade vän och tillika byns krogägare Livia kommer med idén att det kanske varit lättare för Johanna att få till ett barn av manligt kön med en annan herre. För det har hon nämligen läst om i en bok. Efter mycket grubblerier och ångest följer vännerna rådet, men tilltaget får också vittgående konsekvenser för alla inblandade på ett personligt plan. Dessutom skvallras det i byn, sonen mobbas, och på det hela taget går inte mycket som det var tänkt.

Fågelfångarens son är ännu ett exempel på en film, som vill berätta om hur en enda handling kan vara avgörande och förändra livet för alltid för de som står närmast. Ur den aspekten målar Hobert också mycket riktigt upp sin bild av händelseförloppet på ett sätt som faktiskt både engagerar och ger utrymme för överraskningar. Samtidigt berättar regissören tämligen rakt och robust utan någon direkt utvikning stilmässigt åt arthousehållet. Sedan skulle jag inte vilja påstå att Fågelfångarens son är fantastisk, men den är genuin och ärlig, och fokuserar på att berätta en slice of life berättelse som berör från en förgången tid utan krusiduller. Vilket jag kan uppskatta.

Skriven 2019-04-04

Skriv ut sidan

Våra partners