THE BROTHER BROTHERS, Folk Å Rock, Malmö den 3 april 2019

Gruppnamnet The Brother Brothers låter som ett skämt, men sanningen är faktiskt den att Adam och Dave Moss verkligen är bröder, och tillika enäggstvillingar. I egenskap av sådana har de jämförts med såväl äkta brödraduon The Everly Brothers som den oäkta diton The Righteous Brothers. Samt ännu ett genuint brödrapar, folkduon The Smothers Brothers, som väl egentligen i ärlighetens namn lika hög utsträckning ägnade sig åt sin komikergärning som åt musik.

Riktigt fin stämsång á la Paul och Art

För egen del skulle jag nog dock hellre lite grovt vilja karaktärisera gossarna som ett Simon & Garfunkel med tydlig americanafolktouch. Fast de som nu till äventyrs inte köper den beskrivningen hade med fördel kunnat göra Folk Å Rock den äran denna onsdag. Inte för att allt som glimmade denna kväll nödvändigtvis gav direkta associationer till Paul och Art, trots den allt som oftast riktigt fina stämsången, men tillräckligt många nummer gjorde det för att påståendet skulle kunna verifieras.

Som handfasta bevis skulle sådant som lättvalsiga Frankie, den synnerligen vemodiga The Gambler och Mary Ann med sin tillhörande minitouch av blue eyed soul med fördel kunna inkluderas.

Violinen grät i kapp med lyriken

Exempel på annat gods i samma anda var sångerna i den mer uppenbart folkdoftande repertoaren, typ Tugboats och Angel Island, en outsägligt sorglig och vacker sak om de “mail order brides” som kom till USA i samband med den kaliforniska guldruschen, och i värsta fall slutade i förvar på en föregångare till fängelseön Alcatraz. I sånger som dessa kändes det nästan som violinen ena halvan av brödraduon spelade på grät ikapp med att den lyrik som kom över bådas läppar.

Spekulerar om fågellivet

Och vem kan glömma covern på I Will Always Love You. Bröderna bringade nästan ner denna klassiker till den spröda sårbara nivå upphovskvinnan Dolly Parton själv gjorde den initialt. Längre bort från Whitney Houstons bombastiska version hade de knappast kunna komma.

Men The Brother Brothers är förstås inte bara starkt vemod. Det kan också vara ett brustet hjärta formulerat med juridiska termer, som i Notary Public eller The Banjo Song, en tragikomisk sak om en man som slutat spela banjo efter ett – kan man tänka sig – ofrivilligt uppbrott från sin bättre(?) hälft. Eller sådant som Bird in the Tree, en trallig sak om en man som spekulerar om fågellivet, och själv verkar önska att han varit en.

Bluegrass för en fullständig show

Ja, och sedan gick duon hela vägen vad gäller tjosan hejsan några gånger också, och avverkade några riktigt svängiga bluegrassnummer också.

– För att vi befinner oss i Europa, som en av bröderna uttryckte det.

Varför bröderna bara satsar på bluegrass i sin show på vår sida Atlanten kan man bara spekulera om, men kanske tanken är att vi européer tros behöva ha något mer ovillkorligt gladlynt att digga till för att balansera all den melankoliska dieten. För att showen ska bli fullständig, helt enkelt.

Lågmälda sånger och tokroligt mellansnack att ta med sig hem

Nu tycker jag i och för sig duon hade kunnat klara sig utan de här numrena trots allt. Det var liksom väldigt lätt att slukas upp av deras berörande slice of life-berättande i balladform. Men visst, dessa uptemposaker var onekligen upplyftande, trots allt. Det var svårt att hålla händerna i styr och inte klappa takten.

Fast när allt kommer till kritan var det förstås ändå de lågmälda sångerna från livets skuggsida eller en svår tid i någons liv som man tog med sig hem. Samt för all del också i viss mån det vältajmade torroliga mellansnacket. Icke att förglömma.

Skriven 2019-04-04

Skriv ut sidan

Våra partners