VINCENT VAN GOGH – VID EVIGHETENS PORT (At Eternitys Gate)

Regi: Julian Schnabel
I rollerna: Willem Dafoe, Rupert Friend, Oscar Isaac, Mads Mikkelsen, Mathieu Amairic

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-03-29

Julian Scnabel vill gärna göra filmer om kulturpersonligeter med elände i livet och bagaget. Såväl Baquiat som Before Night Falls och Fjärilen i glaskupan handlar om plågade konstnärliga själar. I Vid evighetens port, hans första film på åtta år tacklar han självaste Vincent van Gogh, och man kan väl säga som så att det helt förväntat inte är en särskilt munter historia som målas upp.

Det är synd om människorna, frestas man att konstatera när eftertexterna slutat rulla, och särskilt synd var det av allt att döma om van Gogh. Det här var uppenbarligen en herre som aldrig hade flyt under hela sitt liv, vilket gjorde att hans redan från början fragila psyke tidigt tog stryk.

Vincent van Gogh levde för, men knappast på konsten. Ingen verkade gilla det han gjorde, vare sig folket, kritikerna eller ens kollegorna. Detta illustreras omgående när van Gogh får bannor av bossen på ett parisiskt ölhak för att det bara är hans tavlor som hängts på väggarna. Konstnären förklarar då att det egentligen skulle ha varit en grupputställning, men att ingen annan bidragit med några verk. Alla har svikit honom.

Redan här etableras van Goghs usla status, och det blir inte mycket bättre längre fram. Men han levde på hoppet, så efter denna kalldusch flyttade han till den lilla byn Arles i södra Frankrike. Där njöt han och fick viss frid av naturen, målade så mycket han orkade och utvecklade sin sedermera inflytelserika stil.

Dessvärre förvärrades både hans fysiska och kanske framförallt psykiska hälsa med tiden. Han drack för mycket, och saknade sin älskade bror Theo och Gauguin, hans ende konstnärsvän fram till den där lika välbekanta som blodiga incidenten med örat. Depressioner och vaneföreställningar ledde till vistelser på institutioner, och till slut dog han efter att ha blivit skjuten i magen av två tonårspojkar. Enligt Schabel alltså; för enligt den gängse berättelsen sköt han sig själv i bröstet.

Men summan av kardemumman var förstås den samma. Det var först efter döden van Gogh blev uppskattad. I filmens klimax går intressenter runt i ett rum fullt med målningar samtidigt som hans kropp ligger på någon slags blygsam lit de parade mitt i den konstnärliga fägringen.

Och på tal om just det här med konstnärlighet. Vid evighetens port är på det hela taget arthouse rakt igenom. Schnabel låter oss se världen genom van Goghs ögon, och vill att vi ska förstå och sätta oss in i hans perspektiv. Eller åtminstone den konstnärliga naturen. Det är således inte frågan om att berätta enligt en typisk Hollywoodsk mall á la biopic. Ur den aspekten är det hela totalt kompromisslöst.

Beundransvärt, på sitt sätt förstås. Men att det här knappast är för alla behöver väl knappast påpekas. Fast oavsett vad man nu tycker är förstås Willem Dafoe lysande i titelrollen. Han framhäver å ena sidan både van Goghs vekhet och sårbarhet samtidigt som hans obändliga besatthet av måleriet går hand i hand med en tragisk dos av psykisk ohälsa. Vi talar mångfacetterat sympatiskapande porträtt, som personifierar bilden av det missförstådda geniet, helt enkelt.

Skriven 2019-03-25

Skriv ut sidan

Våra partners