LUIS FONSI, Vida (Universal Music Latin)

En gång i tiden när Luis Fonsi började sin karriär strax innan millennieskiftet var han en söt gosse. På de tidiga skivomslagen såg han ut som rena svärmorsdrömmen, och så var fallet ända fram till förra albumet, 2014 års 8. Lite fylligare i ansiktet bara, men fortfarande en given kvinnofavorit.

Ett fenomen och en första USA-etta

Men sedan hände något. Eller rättare sagt Despacito, samarbetet med rapparen Daddy Yankee släpptes. Detta var i januari 2017. Sången blev etta överallt i den spanskspråkiga värden, men inte nog med det; fem miljarder visningar på YouTube gjorde sitt till för att den skulle bli ett fenomen worldwide. Ja, och sedan gjordes en remix där Justin Bieber sjöng duett, och då fick han sin första USA-etta.

Skäggig, tatuerad och deffad

Båda dessa versioner finns med på Vida, Fonsis första album på fem år. Liksom en annan megahit, Échame la Culpa, duetten med Demi Lovato. Annars är väl det första som slår en skivomslaget på vilket sångaren poserar välansat skäggig, tatuerad och deffad i profil med bar överkropp. Fast det bör förstås påpekas att vi inte talar i termerna over the top foto á la barbargänget Manowar. Nej bilden slutar vid nedre delen av axeln, och det går inte mer än att ana den vältränade bringan. Så det är rätt uppenbart att mannen vill antyda, snarare än att exploatera och låta musiken komma i andra hand.

Skönt inspirerad (latino)popplatta

För det vore ju synd. Vida är nämligen överlag rena mumman för latinofans. Eller, förresten; låt mig rätta mig själv här; det här är en skönt inspirerad popplatta, punkt slut. I alla fall för de med ett lite öppet (pop)sinne. Ovannämnda favoriter står förstås ut i egenskap av fenomen ut, men det här är faktiskt starkare än förväntat.

Tagit konsekvenserna av nytändning

Jag hade för all del trott att Fonsi skulle leverera, men det här ter sig på det hela taget både gediget och inspirerat. Sedan får jag nog säga att Puerto Ricanen tagit steget och moderniserat sitt sound på ett både tilltalande och vettigt sätt. Despacito och Échame la Culpa gav honom en nytändning, och det har han tagit konsekvensen av. Inte alldeles överraskande finns här ytterligare stötiga catchy uptempo saker att tralla med i. Som till exempel Apaga la luz och Imposible.

Även balladerna har likartad ton. De är helt enkelt regelmässigt rytmiska och sensuellt dansanta, snarare än smekande softa. Det enda spåret som väl passar in bland de sistnämnda är Dime que no te irás, vilken mest ger associationer till – tro det eller ej – ännu mer romantiskt lagda kollegor, typ Andy & Lucas och Camila.

Melodimässigt starkt och kyligt trumljud

Överlag får man väl säga att Vida tar Luis Fonsi ännu ett steg framåt både karriärmässigt och konstnärligt. Inte minst ter sig det här – för vad det nu är värt – mer i tiden än de närmast föregående alstren. Sedan är det hela rent melodimässigt riktigt starkt. Dock har jag en del att invända mot de småkyliga maskinmässiga trummorna. Jag hade föredragit en mer organisk ljudbild. Men man kan väl inte få allt.

Skriven 2019-03-23

Skriv ut sidan

Våra partners